Hur Eksjö (och Vietnam) besegrade USA

 Vietnam kom närmre Det är den 23 mars 2025. På SR:s nyhetssida dag läser jag: Trump-administrationens kraftiga nedskärningar i biståndet har påverkat giftsaneringen [efter Agent orange] vid en flygbas utanför Ho Chi Minh-staden, rapporterar AP. Amerikanska diplomater ska ha varnat för att gifterna kan sprida sig från den exponerade jorden om arbetet inte återupptas, rapporterar journalistnätverket ProPublica. Kriget tar aldrig slut. Dödandet fortsätter. *** För att befinna mig där jag var då måste jag förflytta mig dit. Intellektuellt, i tankarna, alltså. Svårt nog det, men att förflytta känslorna dit? Är det ens möjligt?   Snart 50 år sedan segern, 50 år sedan FNL-soldaterna  intog Saigon. 50 år sedan de amerikanska helikoptrarna evakuerade regimens hantlangare.   50 år, exakt två tredjedelar av mitt liv. Sådant är förstås också omöjligt att inte tänka på. Den utmätta tiden och vad har jag åstadkommit med mitt liv.   Lika bra att säga det med en gång: vi hade ...

Ibland var kriget långt borta, på tryggt avstånd. Men ibland oväntat nära. Segern kom som en chock. Vi, som år efter år predikat för svenska folket att Vietnams kamp var rättvis och att FNL till sist borde, eller faktiskt skulle, segra - vi var inte redo, när det skedde.  Det gick så fort.  Vår organisation var uppbyggd för att kämpa i motvind, på att tjata och tjata på motvilliga,  lata  och reaktionära svenska arbetare att Vietnams folk kämpade även för oss.  När dom snart skulle besegra imperialismen, USA, världens i särklass mäktigaste krigsmakt, trots fasansfulla odds. Då skulle väl också vi, det svenska folket, kunna bryta våra bojor och bygga en ljusare framtid.  Så tyckte i alla fall somliga. Men DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, var ju egentligen ingen inrikespolitisk organisation.  Formellt hade den inga synpunkter på Sveriges statsskick. Tvärtom: Ganska ofta tvingades man applådera det som Sveriges statsminister Olof Palme sade och gjorde. I ...