Plötsligt segrade Vietnams folk - då var vi inte redo

Ibland var kriget långt borta, på tryggt avstånd. Men ibland oväntat nära.

Segern kom som en chock. Vi, som år efter år predikat för svenska folket att Vietnams kamp var rättvis och att FNL till sist borde, eller faktiskt skulle, segra - vi var inte redo, när det skedde.

 Det gick så fort.

 Vår organisation var uppbyggd för att kämpa i motvind, på att tjata och tjata på motvilliga, lata och reaktionära svenska arbetare att Vietnams folk kämpade även för oss.

 När dom snart skulle besegra imperialismen, USA, världens i särklass mäktigaste krigsmakt, trots fasansfulla odds. Då skulle väl också vi, det svenska folket, kunna bryta våra bojor och bygga en ljusare framtid.

 Så tyckte i alla fall somliga. Men DFFG, De Förenade FNL-Grupperna, var ju egentligen ingen inrikespolitisk organisation.

 Formellt hade den inga synpunkter på Sveriges statsskick. Tvärtom: Ganska ofta tvingades man applådera det som Sveriges statsminister Olof Palme sade och gjorde. I alla fall utrikespolitiskt.

 Men som sagt: att det vietnamesiska folket så snabbt under våren 1975 skulle skaka av sig och tippa den inhemska lydregimen över ända, och också få amerikanerna att fly hals över huvud - det hade vi ingen beredskap för.

 Vi var en enhetsfront som byggts upp i underläge. Men när den segrande FNL-armén tågade in i Saigon 30 april 1975, då var vi i Eksjö FNL-grupp alla fall tvungna att agera. Vi kunde inte applådera segern i smyg, eller?

 Så dagen därpå, 1 maj 1975,  hängde vi upp FNL-fanan på vår balkong, den som vette ut mot Domus parkering, full med bilar och helgshoppande eksjöbor.

 Alltid retade det väl någon.

Ser ni FNL-fanan, som vajar i vinden mitt i bilden? Den är hemsydd i Eksjö, och får ett eget kapitel senare i den här historien.

1974: "Styrelsen är i majoritet"

Den där balkongen hörde till en sexrummare, en trappa upp i ett äldre hyreshus på Södra Storgatan 1. Strax söder om Domusvaruhuset, strax norr om järnvägen mellan Eksjö och Nässjö.

 Där flyttade vi in i augusti 1974, tre killar och en tjej, fyra personer som händelsevis råkade vara styrelsemedlemmar i Eksjö FNL-grupp.

 Jag hade känt dom andra tre i drygt ett och ett halvt år, sedan våren 1973, då jag precis flyttat till Eksjö. Det var förstås praktiskt för FNL-gruppen att dess ledning nu fanns på samma plats, där också all föreningens verksamhet - framför allt medlemsmöten då - kunde ske.

  Men samboendet var ett kvitto på vår nära relation. Vi kände varandra väl och gillade varann, ja, det hade till och med förekommit korta kärleksrelationer. Fast den perioden var nu över. Tre av fyra hade nu relationer med partners som inte bodde i Eksjö.

 Vi var: Folke, 24, ordförande, Börje, 24, kassör, Marie, 19, sekreterare, och så alltså jag, 23, oklart vilken post jag hade.

 Flertalet av befolkningen i den småborgerliga småstaden, där två regementen medförde en stor närvaro av militärer, betraktade medlemmarna i fnl-gruppen som vänsterextremister.

 Några stenhårda klasskämpar var vi dock knappast. 

 Det illustreras nog av den travesti på Björn Afzelius låt "Fienden" som jag skrev om oss. Den driver med det faktum att medlemsmötena inte var så välbesökta, så inte sällan var styrelsemedlemmarna fler än övriga deltagare.

 "Styrelsen är inte osårbar alls

Styrelsen är inte heller abstrakt

Styrelsen är både sårbar och vek

Och styrelsen är i hög grad konkret

Men styrelsen är i majoritet"

1972: "Därför är bombningarna ett illdåd"

 Dom som var med när det begav sig, tror sig minnas att Eksjö FNL-grupp kom till våren 1969. Så när jag kom till Eksjö 18 december 1972, hade den redan funnits i mer än tre år, och genomlidit ett antal politiska konvulsioner, sådana då rörelsen förökade sig genom delning och vänner blev fiender över en natt.

 December 1972. FNL-gruppen hade funnits i minst tre år, men hade mindre än två och ett halvt år kvar att leva.

 Vietnams folk seger blev solidaritetsrörelsens död. Plötsligt fanns det inget att kämpa för längre.

 Men det visste jag inte då. Julen 1972 fanns det inget ljus i tunneln, bara mörker, och USAs president Nixon hade beordrat de brutala så kallade julbombningarna av Nordvietnams huvudstad Hanoi.

 USAs tes var att om man fick Nordvietnam på knä, skulle strömmen av vapen och förnödenheter till gerillan i Sydvietnam upphöra, eller i varje fall minska kraftigt.

  Operation Linebacker II, även kallade "Decemberräderna" eller "Julbombningarna" var en serie flygbombningar, som USA genomförde mot Nordvietnam under perioden 18-29 december 1972. Den genomfördes som en operation med "maximal insats" för att "förstöra större mål i områdena kring Hanoi och Haiphong... vilket enbart kunde genomföras med bombflygplan av typen B-52." Bombanfallet var det största som USA:s flygvapen genomfört sedan andra världskrigets slutskede. (Wikipedia).

 Att min resa till Eksjö, dagen då mitt nya liv började, råkade sammanfalla med starten för en av historiens värsta krigsförbrytelser hade jag ingen aning om. Men ganska snart växte uppmärksamheten kring bombningarna, och protesterna över världen mot den totala hänsynslöshet, som USA uppvisade, växte också.

 Så här sa Sveriges statsminister Olof Palme 23 december, ett kort tal som gick till historien:

"Det man nu gör det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd, och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden, Hanoi julen 1972."

1972: En främling kommer till Eksjö

 Det  var också då, juldagarna 1972, som jag stiftade min första bekantskap med Eksjös FNL-grupp. Det skedde utanför Domus, där FNL-arna konkurrerade med flera aktivister, som försökte få allmänheten i Eksjö att ta ställning mot Nixon och USA.

 Min vän Svante, som åstadkommit min flytt till Eksjö, genom att först säga upp sig på Smålands-Tidningen och sedan rekommendera mig som sin efterträdare, var den som presenterade mig för FNL-aren utanför Domus. Jag tror att denne var Folke, som jag ett och ett halvt år senare skulle flytta ihop med strax intill den plats där vi då befann oss, och som fortfarande är min gode vän så här drygt 52 år senare.

 Det nya jobbet innebar en stor utmaning för mig. Jag hade fått en tre månaders provanställning som redigerare på nattredaktionen. Och jag kunde inte redigera! Av någon anledning hade jag lyckats gå genom journalisthögskolan utan att delta i några av (de ganska få) lektionerna i redigering.

 De hyggliga vitsord jag lyckats samla ihop under två anställningar under 1972, på Värmlands Folkblad och Tidningen Trollhättan, var som reporter. Det var jag ganska bra på.

 Men redigering? Det återstod att se.

 Turligt nog blev jag - säkert tack vare Svantes förmedling - mottagen med öppna armar på nattredaktionen, och förstod ganska snart den knepiga konsten att utforma tidningssidor: göra layout, bearbeta texter, sätta rubriker. 

 Provanställningen förvandlades till fast jobb innan de tre månaderna ens förflutit.

 Och kontakten med Eksjö FNL-grupp skulle snart återupptas: det skedde en kväll på jobbet, när två figurer uppenbarade sig, för att prata med mig, visade det sig.

 En kille med glasögon och fluffigt hår och en liten kaxig tjej, som talade med tydlig norrländsk accent. 

 Vad dom ville minns jag inte, men säkert var det att väcka intresse för någon aktion som FNL-gruppen planerade. De trodde sig ha förstått att den nyanställde medarbetaren på den ganska borgerliga lokaltidningen sympatiserade med Saken. (Alltså: Vietnams folks rättmätiga frihetskamp.)

 Och det stämde ju. Jag var absolut villig att bli en agent för revolutionen på Eksjös ledande massmedium.

 Jag skojar bara! Jag menar förstås: för solidaritetsarbetet.

 Fast diskret. Jag ville ju inte förlora min första anställning, när jag precis fått den.

 (Och jag tillhörde inte precis dem som hoppades på en revolution i Sverige. Det verkade alldeles för stökigt och för farligt. Och jag hyste ingen längtan att bo i något av de länder som haft lyckan av en revolution. I Sovjet hade jag varit och det gav verkligen ingen mersmak.

 Jag var nog helt enkelt - ett av de värsta skällsorden på den tiden - en revisionist.)

 Men jag lovade i alla fall att se vad jag kunde göra. Speciellt om det innebar att jag skulle få träffa den lilla kaxiga norrländskan igen. Det var absolut något speciellt med henne.

1973: Fredsavtal - och fredspris

 Om det var de brutala bombningarna av Hanoi och Haiphong, eller om det var protesterna världen över, inte minst i själva USA, som var orsaken, ja i vilket fall: det tog bara en månad, sedan skrev USA och Nordvietnam under ett fredsavtal. 

 De två förhandlarna i Paris, USAs utrikesminister Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho, belönades faktiskt med Nobels fredspris senare samma år.

 Alla applåderade inte den utmärkelsen. Speciellt upprörande tyckte många att det var att en amerikan kunde få fredspriset, bara för att man gick med på att upphöra med de krigsförbrytelser man ägnat sig åt i så många år.

 I vilket fall så innebar avtalet, att USA tog hem sina trupper och överlät åt härskarna i Saigon att försöka bekämpa FNL.

 Bra för amerikanerna, alltså alla de unga män, som nu slapp att dö i ett djungelkrig, som de verkligen inte var lämpade för. Och bra för vietnameserna, för dörren var öppnad på glänt för det som skulle leda till segern drygt två år senare.

 Fast det visste vi inte då.

1973: Apellmöte för Anebys A-lagare

"DET ÄR INGEN GÅVA AV NIXON!

"DET ÄR INGEN YNNEST AV NIXON!"

Högtalarljudet skallrade över gatan i Aneby. Vi hade ställt upp min bil mitt emot Systemet för att nå maximalt antal anebybor med vårt budskap denna lördag.

 Få stannade för att lyssna, folk bara skyndade in och ut och gick snabbt från och till sina bilar. Våra enda långvariga lyssnare var några av ortens fyllon, som hade sin hållpunkt strax intill.

 De var inte imponerade. Och inte märkbart intresserade av att få Parisavtalet förklarat för sig.

 Det var jag och Folke som var ute på turné. Vi ägnade denna dag åt en rad s k appellmöten i några av traktens tätorter.

 Anläggningen som vi monterat på min bil hade vi hyrt i Nässjö, men där blev det inga appellmöten, dem fick våra vänner i Nässjö FNL-grupp försöka ta tag i. Men i Eksjö och i Aneby, där det tyvärr inte fanns någon grupp, där bjöd vi invånarna på Folkes retoriska karameller.

 Budskapet var alltså att USA inte skrivit under fredsavtalet i Paris av snällhet, eller att landet plötsligt blivit mindre imperialistiskt. Nej, man hade tvingats till förhandlingsbordet för att man höll på att förlora kriget. Inte ens terrorbombningarna mot Nordvietnam, ett land som formellt inte var inblandat i kriget i landets södra halva, hade lyckats vända krigslyckan.

 I Aneby struntade medborgarnas fullständigt i att få detta nedtryckt i halsen. Precis som många på 2000-talet snabbt skyndade förbi tiggarna utanför livsmedelsbutikerna, som om de egentligen inte fanns där, på samma sätt låtsades anebyborna inte om de båda ungdomarna som stod där på andra sidan gatan och gormade.

 Anebys fyllon, våra enda lyssnare, verkade inte heller vara redo att följa Vietnams exempel. Om de skulle ta strid, så var det nog emot oss, som störde deras lördagsmeditation.

 Vi lät oss inte nedslås. Droppen urholkar stenen inte genom kraft utan genom att falla ofta. Trägen vinner. Denna filosofi bar faktiskt frukt i solidaritetsarbetet. Det svenska folk, som på 60-talet applåderade kriget och hejade på USA av gammal vana, vände sig på 70-talet faktiskt allt mer mot det som skedde i Vietnam och åtskilliga kom med tiden att stödja FNL. Faktiskt även politikerna.

 Efter väl utfört värv på Anebys och Eksjös gator och torg, lämnade vi tillbaka anläggningen i Nässjö och vände kosan hemåt Eksjö. Fast dit kom vi inte.

 I alla fall inte bilen. Den gav upp med bara några kilometer kvar. Min gamla Saab 92 orkade inte upp för resans brantaste backe, "Tannarpali". Folke och jag tvingades lifta sista biten hem.

 Bilen fick jag bogsera till verkstad någon dag senare. Det var inte sista gången det ödet drabbade oss, mig och bilen.

 Den bilen hade jag köpt bara några månader tidigare, vid allhelgonahelgen 1972, och dess jungfruresa gick just till norra Småland, den del av Sverige där jag nu bodde och jobbade. Fast den framtiden hade jag inte susning om då, i månadsskiftet oktober/november 1972.

 Redan då, på första resan, visade bilen att den inte var hundraprocentigt att lita på. Den tålde inte kraftigt regn så bra.

1973: Till sist: jag blir FNL-are

 Richard Nixon vann valet 1968, delvis för att han påstod sig ha en hemlig plan för att avsluta vietnamkriget.

 I verkligheten visade det sig dock betyda att han trodde att han kunde vinna kriget.

 Men vietnameserna lät sig inte besegras, vilka barbariska metoder den  högteknologiska krigsmakten ens tog till.

 Samtidigt växte oppositionen inom USA mot kriget lavinartat. Jag väljer att citera två populära antikrigssånger för att illustrera. På 60-talet skrev Tom Paxton den geniala:

 "Lyndon Johnson told the nation

Have no fear of escalation

I am trying everyone to please

Though it isn't really war

We're sending fifty thousand more

To help save Vietnam from the Vietnamese"

Och på 1970-talet, när dödstalen bland amerikanska soldater rusade i höjden, skrev Country Joe & The Fish sin ironiska "I feel like I´m fixin´to die-rag":

 "Well c'mon mothers throughout this land

pack your boys off to Vietnam

c'mon pops, don't hesitate

send ‘em off before it's too late

be the first one on your block to have your boy come home in a box"

med refrängen:

 "and it's 1, 2, 3, what're we fighting for?

don't ask me, I don't give a damn

next stop is vietnam

and it's 5, 6, 7, open up the pearly gates

well there ain't no time to wonder why

whoopee! we're all gonna die"

 Det beräknas att 538.000 amerikanska soldater dog i Vietnam, vilket ju kan tyckas som jämförelsevis få, med tanke på att fem miljoner vietnameser tros ha omkommit under det långa kriget; men i USA innebar det att nästan alla familjer drabbades, eller att man i alla fall kände unga män som tvingats åka till Vietnam och aldrig kommit tillbaka. I längden blev det ohållbart.

 Parisavtalet innebar att USA drog tillbaka sina stridande trupper, regimen i Saigon fick försöka vinna kriget på egen hand, men med massiv amerikansk hjälp och amerikanska rådgivare.

 I flera år verkade det som om man på detta sätt skapat ett status quo. Ingen sida vann och ingen förlorade, men kriget fortsatte.

 Det var i detta skede, våren 1973, som jag - som sedan 60-talets slut i ord stött Vietnams sak och deltagit i många demonstrationer, inklusive det gigantiska mötet i Stockholm 1 maj 1972 - till sist blev en FNL-are jag också.

 Det krävdes att jag flyttade till Eksjö för att jag mera konkret skulle ansluta mig till vietnamesernas kamp.

 Jag gjorde det framför allt av egoistiska skäl. För att jag skulle överleva i en helt främmande stad, där jag var en udda fågel och inte kände en människa.

 Och kanske lite för att få möjlighet att träffa den där söta, roliga tjejen med tydlig norrländsk accent, kanske till och med få en närmare relation med henne.

1973: FNL-gruppen flyttar hem till mig

 Min första bostad i Eksjö var ett inneboenderum i en villa på samma gata som tingsrätten. En knapp kilometer från jobbet. Ganska snart, när jag kände att min anställning på tidningen nog skulle kunna bli rätt långvarig, ville jag ha ett boende som skulle vara mitt eget.

 Och det uppenbarade sig en möjlighet. Fantastiskt passande för mig, faktiskt. Bara ett stenkast från jobbet, man promenerade rakt över torget och sedan 50 meter på Nygatan, en av de tre gator som ledde in i Eksjös unika trästad.

 Och där, i ett av dessa trähus, fanns en konstig liten lägenhet, entré, kök, två små rum med fönster mot gatan, och sedan en hall med dörr ut mot farstun. Lägenheten hade alltså två dörrar bredvid varann. Ägaren  hyrde gärna ut denna lägenhet till en journalist på Smålands-Tidningen.

 (Med jobbet följde alltså viss prestige. Småstadens charm.)

 Så dit flyttade jag, förmodligen i mars 1973. Och dit flyttade även, ganska snart, FNL-gruppen.

 Tills dess hade Eksjö FNL-grupp hållit till i en liten källarlokal på norr i Eksjö. Det var också dit jag styrde mina steg när jag för första gången beslöt mig för att jag måste skaffa ett nätverk.

 Jag behövde vänner, trevliga människor i min ålder med hjärtat på rätta stället. Jag hade visserligen blivit mycket varmt mottagen på redaktionen, min närmaste chef skulle med tiden till ta på sig ansvaret att bli "en dålig far" åt mig, men det gick ändå inte att komma ifrån att nästan alla på redaktionen var mycket äldre än jag. Och de som ändå hade en liknande ålder levde andra, vuxna liv i småstadens ankdamm.

 Men i FNL-gruppen, tänkte jag, där skulle det kunna finnas likasinnade i ungefär min ålder. (En av dem hade ju redan span på.) Det visade sig stämma.

 FNL-arna mottog mig med öppna armar. Jag var som gudasänd. Trots min ringa ålder - ännu inte 22 år fyllda - hade jag en fast anställning och därmed jämförelsevis bra ekonomi, en bostad och en bil, och dessutom innebar min position på stadens tidning kraftigt förbättrade möjligheter för gruppen att nå ut till SmT-läsarna med sin propaganda.

 Inom kort beslöts det att gruppen skulle säga upp sin lokal och flytta sina få tillhörigheter till min lägenhet, dit också medlemsmöten och andra aktiviteter (som fester) kunde förläggas.

 På köpet fick jag den spännande norrländskan. Marie, ännu ej 18 år fyllda, som gick på gymnasiet Östanåskolan i Eksjö och bodde i skolans närbelägna elevhem. Detta eftersom hon hade familjen i kommunens östliga utkant, fyra mil bort, i Mariannelund (känt från Emil-böckerna), dom hade flyttat till massafabriken där, när fabriken på Maries hemort, Svanö i Ångermanälven lades ned.

 Det var för långt att pendla Mariannelund-Eksjö, så därför elevhemmet.

 Boendet så långt hemifrån medförde självklart ganska stora friheter (under ansvar!), till exempel att umgås med mig, i min lägenhet, lyssna på skivor och dricka öl.

 Jo, jag köpte henne med starköl, Pripps blå, närmare bestämt, och godis.

 - SPRIIIIT, brukade Marie utropa, när hon kom på besök.

 Jag blev väldigt kär. Hon inte lika mycket. Vår kärleksaffär blev svajig och inte långvarig, men vänskapen bestod. (Till denna dag.)

 Och eftersom vi hädanefter var som syskon, var det inget som hindrade Marie att fortsätta komma till lägenheten och dricka mitt öl, och vid behov också (helt platoniskt) sova i min säng.

 1973: Kampen om eksjöbornas hjärtan

Våren 1973 blev jag alltså medlem av Eksjö FNL-grupp, och därmed också DFFG, De Förenade FNL-grupperna, som med mer än 100 lokalgrupper ute i landet var en av den tidens viktigaste och mest omstridda svenska organisationer.

 Och vad gjorde man i en FNL-grupp? Jo, det viktigaste var förstås opinionsbildningen, till exempel genom det så kallade basarbetet. Enkelt uttryckt ägnade vi oss åt det här:

        ⦁ Vi sålde Vietnambulletinen och samlade in pengar i insamlingsbössor varje helg. I Eksjö innebar det att stå utanför systembutiken varje lördag 10-13.

• Dessutom så ingick det att uppsöka Eksjös hyreshus, ringa på dörren och sälja tidningen. Om den som öppnade dörren ville ifrågasätta FNL-gruppens politik eller nyfiket höra sig för om hur vi tänkte om kriget, så var det förstås mycket välkommet. De flesta valde dock att (mer eller mindre artigt) tacka nej och stänga dörren lika fort som den öppnats. En och annan sympatiserade dock med FNL och var emot USAs krig, och köpte då tidningen.
• Under årets två vietnamveckor genomförde vi olika satsningar, skrev insändare och presenterade utställningar. 
• Veckorna avslutades med en demonstration. (Eller två: vi i Eksjö åkte gärna till Nässjö och deltog i demonstrationen där, och sedan kom nässjöborna till Eksjö och återgäldade tjänsten. På så sätt blev det ju fler som marscherade i tåget.) 
• Att marschera uppför Norra Storgatan i Eksjös gamla trästad var majestätiskt. Även om vi bara var 50 personer i demonstrationen ekade det så bra i den smala gatan att vi lät som 500. "KROSSA USA IM PERIA LISMEN!" och "ERKÄNN ERKÄNN ERKÄNN P R R!" och sånt
• Och så det interna föreningsarbetet: sammanträden, politiska diskussioner och värdering av läget i kriget och planering av vårt fortsatta arbete.

 Och som redan antytts: Eksjö var ingen stad där FNL-arbetet seglade i medvind. Det sociala livet i staden dominerades av militärer, köpmän och kyrkligt aktiva. Alla dessa var misstänksamma, och ibland direkt fientliga, mot långhåriga ungdomar som sympatiserade med "kommunisterna".

 Vilka var det då som drogs till FNL-gruppen? Enkelt uttryckt kan man säga, att ungdomar med vänsteråsikter kom med i arbetet när de kom upp i gymnasiet, deltog sedan mer eller mindre i gruppens olika aktiviteter och försvann sedan efter studenten, när de äntligen kunde flytta från Eksjö.

 FNL-rörelsen var ju som sagt inte inrikespolitisk, men många av de ledande aktivisterna sympatiserade med KFML, som senare bytte namn till SKP. Det var också det som ledde till rörelsens värsta kris, när göteborgarna i KFML bröt sig ur och bildade KFML(r), en organisation som inte stödde den "opolitiska" modellen som DFFG omhuldade, alltså att alla var välkomna, som stödde de tre punkter som var rörelsens ledstjärnor.

 KFML(r) bildade raskt en egen, konkurrerande solidaritetsrörelse, som gick till strids med parollen "Luftvärnskanon till Nordvietnam". Några större framgångar hade utbrytarna dock inte just på det området.

 Men som sagt: många FNL-are röstade privat också på vänstern, helst på SKP, men somliga även på vpk eller s. Och i denna revolutionsflummiga tid, var det förstås arbetarna som var det stora föredömet. De enstaka arbetare som anslöt sig hälsades som hjältar.

 Och om inte de befintliga arbetarna gick med, då fanns det ju inget annat val än att själv bli arbetare; att infiltrera på fabriksgolvet och andra arbetsplatser och försöka intressera arbetskamraterna för striden, mot USA (där borta) eller Wallenberg (här hemma).

 Och, undrar ni förstås, hur var det då med Eksjö FNL-grupps ledande medlemmar? Var kom de ifrån?

 Jo. Här kommer en lista: Pappa som var lägre tjänsteman. Pappa som arbetade på massafabrik. Pappa som var konstnär. Mamma som jobbat på kontor. Pappa som var åklagare.

 I vår krets fanns alltså flera som absolut kunde räknas till arbetarklassen, men också de som inte hörde dit. Själv ansågs jag som journalist tillhöra de suspekta "mellanskikten", vars medlemmar historiskt lika ofta slöt upp på folkets sida som på klassfiendens.

 Och den som haft oturen att födas som son till en konstnär, den kunde ju välja att själv ta jobb på en fabrik. (Som t ex trähusfabriken Eksjöhus.) Det kunde ingen snacka bort.

 I kretsen kring FNL-gruppen fanns också en del vuxna: Ett gift par som bodde ute i Höreda (där mannen årtionden senare blev riksdagsledamot för miljöpartiet).

 En äldre herre i Eksjö. Och en annan i Askeryd, som sympatiserade med FNL och upplät sitt hem för en studiehelg med ett 20-tal deltagare från Eksjö och Nässjö. 

Och några grönavågare från landet utanför Eksjö, som på fullt allvar hävdade att FNLs framgång berodde på att de åt rätt. ("De skulle till och med kunna överleva en atombomb". Påståenden som vi ungdomar skakade på huvudet åt.)

 Men som sagt: i enhetsfronten var alla välkomna, om han eller hon på just denna punkt hade rätt åsikter. Alltså stödde DFFGs tre punkter:

USA UT UR VIETNAM!

STÖD VIETNAMS FOLK PÅ DESS EGNA VILLKOR!

BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN!

1973: Massor av nya vapenbröder (och systrar)

 I detta gäng kastade jag mig in med hull och hår. Där fanns ju inte bara Marie, den käcka och roliga norrländskan, utan också Folke, gruppens retoriskt lagda ordförande och hans flickvän, den blonda och snygga Kristina. Eller var dom verkligen ihop? 

 Snarare tycktes relationen vara på upphällningen.

 Där fanns också Börje, som utbildade sig på universitet, men som alltså var tillbaka i Eksjö lagom till att bli medlem i kollektivet sommaren 1974. han skulle stanna i hemstaden och under en period till och med vara dess kommundirektör.

 Och Sven, som varit med från början, men som snart skulle flytta till Stockholm för att aldrig återkomma. Eksjö glömde han dock inte, eftersom staden och händelserna där på 1960-talet utgör scen för hans kontrafaktiska roman "Paul McCartney var min bror, jag svär".

 Lena-Stina var en annan viktig figur, som dock redan flyttat från Eksjö när jag kom kom dit. Hon återkom dock några gånger, bland annat en vårhelg 1974, då hon fick nöjet att bo över i min lägenhet två nätter (en av dem sov jag dock på annat ställe) - ett besök som fick mitt hjärta att göra ett extraskutt. Ett halvår senare återkom hon och deltog i Röda Barnens invigningsfest, varifrån hon dock mystiskt försvann mitt i natten, endast efterlämnande ett gåtfullt avskedsbrev.

 Ett antal andra killar och tjejer var också med ett tag, men drog sedan vidare till andra städer och andra liv utan att lämna några djupa spår.

 De skulle aldrig ha kvalificerat sig för en biljett till Röda Barnen.

 Men det fanns en stor skillnad mellan mig och dom andra, även mina närmaste vänner. Jag hade kommit från den stora världen till Eksjö och rotat mig; där fanns det jag inte lyckats hitta tidigare. För dom var det tvärtom: deras mål var att, helst snarast men i alla fall innan det var för sent, fly Eksjö för alltid.

Anti-imperialistisk tipspromenad i trakten av Höreda.

1973: Shapeshifter. Jag blir redigerare och eksjöbo

Det gick fort för mig att ömsa skinn.

 Från att ha varit livslång göteborgare och skrivande reporter bytte jag identitet på bara några månader.

 Nu var jag i stället stolt eksjöbo. Och redigerare. Nästan parodiskt insåg jag nu, att det var just detta som var min grej och dessutom journalistikens heliga graal.

 Den som utformar tidningen och dess innehåll, det är också han/hon som har makten över läsaren och matar honom/henne med den information som är rätt.

 Trodde jag då, alltså. Men det betydde i alla fall att jag trivdes som fisken i vattnet med mitt nya jobb, min plats i världen och mitt liv.

 Dessutom hade jag möjlighet att fortsätta mitt skrivande. Redaktionschefen Jerker Isaksson hade nämligen upptäckt att jag, parallellt med jobbet på SmT, medverkade i konkurrenten Smålands Folkblad. Där skrev jag sedan flera år en popkrönika i veckan.

 Så kunde vi inte ha det! Han erbjöd mig i stället att, mot ett extra arvode, i stället skriva en gång i veckan i den egna tidningen.

 Sagt och gjort! Därmed hade jag en egen position, med namn och bild, utöver den anonyma makten som redigeraren besatt. Därtill kunde jag, när jag behagade, rycka ut och bevaka musikevenemang och artister i området, samt rekvirera recensionsskivor från skivbolagen.

 Men nu var det dessutom dags att, som nybliven medlem i FNL-gruppen, börja delta i dess arbete, inte bara genom att upplåta min bostad utan även genom att sälja tidningar, samla pengar och propagera för Vietnams sak.

 Kunde jag kombinera detta med tidningsjobbet?

 Jag grubblade inte så mycket, jag gjorde det bara. Den viktigaste uppgiften var att stå utanför systembutiken på lördagarna. Klockan 10-13 var det otänkbart att inte ha en FNL-are på plats utanför, med sina Vietnambulletiner och insamlingsbössan.

  Bemötandet från alkoholköparna växlade. Men detta var 1973, då många i Sverige ändå fått upp ögonen för det orättfärdiga i USAs krig, de brutala metoderna i krigsföringen och det orimliga i att det lilla landet inte själv fick bestämma sin framtid.

 Så timmarna utanför systemet var inte helt förgäves. Med jämna mellanrum sålde man en tidning eller fick några kronor i bössan. (Jag hade dessutom ännu en variant att erbjuda, jag sålde nämligen också musikrörelsens tidning Musikens Makt.)

 Men många, inte minst i denna stad och denna bygd, hejade fortfarande på USA i alla väder och hatade "kommunister". Det skulle visa sig att aktiviteten utanför bolaget inte var helt ofarlig.

 Och ganska snart var det somliga medborgare som insåg att den långhårige som stod där och sålde kommunistpropagandan var identisk med krönikören som skrev om musik varje vecka.

 Redaktionschefen fick ta emot samtal: Hur kunde detta tillåtas? Borde jag inte avskedas eller åtminstone förbjudas skämma ut tidningen på detta sätt?

 - Så länge han sköter sitt jobb, så lägger jag mig inte i vad han gör på fritiden, sa Jerker Isaksson hårdnackat.

 Så jag kunde fortsätta både arbeta för Vietnams folk och skriva i tidningen (samt redigera de goda medborgarnas tidningssidor). Det verkade osannolikt - men det var alltså tillåtet för mig att både ha ett meningsfullt arbete och ett intressant och lärorikt fritidsintresse.

 I FNL-arens plikter ingick också alltså basarbetet. Att knacka hundratals dörrar i Eksjös (turligt nog inte oräkneliga) hyreshus, och försöka få de boende där att stödja folkets kamp och gärna också köpa en tidning.

 Arbetet var tröttsamt och otacksamt, men det hände ändå då och då att man mötte en som sympatiserade med FNL och med oss. Som för den goda sakens skull köpte en tidning och lade en slant i bössan.

 Möjligen gjorde det trappklättringarna meningsfullare. I vilket fall som helst fick man ju motion, och en viss inblick i livet bland Eksjös mindre bemedlade.

1973: Att besegra fienden med sång

Så lite musik:

"Till vapen vi..."

En ganska bakvänd fras att inleda en sång med, men för många veteraner får den säkert hjärtat att klappa snabbare. Fortsättningen lyder:

...i sorg och vrede går,

ett enat folk/ bakom gevären står,

när vi askan ser/ från den brända byn,

så stiger vårt hat/ mot skyn"

 Ja, om man är gammal nog att någon gång ha varit med på en Vietnam-demonstration, då glömmer man nog inte den låten:

 "Befria Södern", rörelsens nationalsång, solidaritetspsalmen, den som sjöngs vid varje demonstration och vid många andra tillfällen.

 Slutklämmen "Det stundar tider för oss med, när vi ska få en evig fred" kan varje f d fnl-are nog gnola i sömnen.

 Men - med risk för att svära i kyrkan - det är verkligen ingen särskilt bra låt. Den vietnamesiska melodin låter konstig i svenska öron, för att inte tala om Ola Palmérs svenska text, som verkligen haltar sig fram.

 Lika förbannat så sjöng man den av hela sitt hjärta och ganska många höjde dessutom en knuten näve i luften. Ve den, som vågade dra på munnen åt de märkliga och ganska ogrammatiska formuleringar, som "Befria Södern" är full av.

 Många fnl-grupper hade sina egna sånggrupper, men sådan lyx förekom inte i Eksjö. Jag tror inte ens någon av medlemmarna hade en gitarr. Jo, jag förresten, men jag kunde egentligen inte spela på den.

 Om vi sjöng, så var det i duschen.

  Organisationen satsade dock på musik, som ett av många vapen i kampen. DFFG gav ut egna skivor, "Till det kämpande Vietnam", "Vietnam är nära" och "Framtiden är vår", samt till sist en singel med tre låtar, producerad i all hast efter segern. Skivmärket hette - händelsevis! - Befria Södern. 

 50 år senare är skivorna märkliga att lyssna på. Säregna sånger och texter, som för tankarna till det tidiga Sovjet eller svenska frikyrkor. Trosvisst sjunger vackra unga stämmor mycket märkliga formuleringar. 

 Svårbegripligt är nu också det skimmer, som omger beskrivningen av det vietnamesiska folket. Dessa starka, vackra, kloka män och kvinnor, som utsätts för ohyggliga nidingsdåd, men som inte vacklar, inte tvekar, utan knyter näven och för striden vidare. Detta klarar de på grund av sin "sin starka enhetsfront, sitt mod, sin solidaritet".

 Ja, det känns religiöst!

 Man kan till exempel lyssna på titellåten "Till det kämpande Vietnam" (som egentligen är en albansk solidaritetssång, läser jag). Den inleds med raderna 

"Napalm och stålkulebomber/smidde din kampvilja stark/tände ditt hat, framåt kamrat/till strid, till strid",

 som sjungs glatt och käckt, som om kören verkligen längtar efter att bada i napalm och bomber.

 Politisk musik kan låta på många sätt, det vet alla som följt rockhistorien. Men hur tänkte då de unga människor, som skrev de här trosvissa och språkligt utmanande sångerna?

 "Våra sånger måste vara enkla när de beskriver det enkla och begripliga även när de beskriver det som är svårt att förstå. De är skrivna för arbetare på fabriker och husmödrar i shoppingcenters och ungdomar på ungdomsgårdar och för oss FNL-are själva", så skriver någon i texthäftet till "Framtiden är vår". 

Men det är svårt att tro att någon ur de nämnda grupperna nåddes av, eller påverkades av, de här låtarna.

 Jo, förstås, FNL-arna själva. Och där var känslorna kluvna. Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde någon av kamraterna i Eksjö spela de här skivorna hemma eller gnola på någon av låtarna.

 Mot Rolling Stones, Pink Floyd och Mott the Hoople hade solidaritetssångerna ingen chans. Hemma hos mig var det just då, våren 1973, Pink Floyds mästerverk "Dark side of the moon" som regerade. 

 Med det sagt, så gömde det sig några pärlor i propagandakören.

"Vietnam är nära", på en Theodorakis-melodi, är en mycket fin sång som på ett mindre patetiskt sätt målar skillnaden mellan de stridande parterna.

 "Vietnam är nära, nära som ett löfte att efter natten bryter dagen fram, och marken skälver under Vita huset när stormen stiger till orkan långt borta i Vietnam."

 Och "Haiphong" är ett mästerverk av Carsten Palmaer, som försöker förklara varför detta avlägsna djungelkrig berörde så många svenska så starkt. Den målar en bild av människorna, som står vid luftvärnskanonerna för att skydda sin hemstad, helt utan de floskler som fyller många av rörelsens andra sånger.

 Så här slutar den (när den i sista versen byter scen till Sverige):

 "Dom vet att Vietnam är långt från Sverige, vår land och deras skiljs åt av hav, men i Haiphong försvarar folket allt som vi älskar och håller av".

 Men som sagt: Eksjö FNL-grupp stödde förvisso folkets kamp i Vietnam och förmedlade solidariskt rörelsens musik till den, som till äventyrs ville lyssna på den.

 På våra egna skivspelare snurrade dock fortfarande produkter från den amerikanska och brittiska musikindustrin.

 Och för all del: även en hel del svenskt. Och då förstås från musikrörelsen. Det var där jag hade min egentliga ideologiska hemvist. Hoola Bandoola Band, Nationalteatern, Nynningen, Janne Hammarlund och en hel del annat från MNW, Silence, Nacksving och Amalthea, de alternativa skivbolagen - det var motståndets musik.

1973-77: Agent för musikrörelsen

 Nu, år 2025, kan det verka märkligt att jag, en trogen anhängare av den svenska musikrörelsen, i flera år själv fick bestämma över vilka artister och skivor Smålands-Tidningen skulle hylla och håna. Men så var det.

 För samtidigt som jag lyfte Hoola Bandoola Band, Nynningen och Nationalteatern (och åtskilliga betydligt mindre framstående artister) till skyarna, så var det fritt fram att såga andra svenska artister, som gavs ut av "kommersiella" skivbolag.

 Och då tänker jag inte främst på Abba, även om de sällan hyllades i SmT. Utan stackars Ulf Lundell, som jag inte recenserade utan bara förhånade i andra sammanhang. Fast då var argumentet att "han kan inte sjunga".

 (Alltså samma förtal som andra, förstockade skribenter brukade skriva om min idol Bob Dylan.)

 Inte förrän Lundell gav ut tredje LPn "Nådens år" kapitulerade jag och erkände att han var värd att lyssna på. Men detta berodde förstås på att han - inte jag! - ändrat sig.

 I vilket fall som helst dök det då och då upp insändare, som klagade på musikskribentens vänsterindoktrinerade krönikor. Fast jag backade inte: "Det är recensentens uppdrag att lyfta fram musiken som står står för förändring, och just nu är det den svenska musikrörelsen som gör det"

 Faktum är att jag till och med gjorde reklam för FNL-gruppernas senaste album, "Framtiden är vår". Och ja, det var också tillåtet.

 Men det var en sådan tid. Vänstern hade tolkningsföreträde. Och den som klagade på det, fick finna sig i att skällas för reaktionär och konservativ.

2025:"Det var inte så mycket sex"

12 mars 2025.

 Jag, Folke och Marie fikar på vårt stamställe vid Lilla Torg i Malmö, och diskuterar våra gemensamma äventyr i Eksjö på 70-talet. 

  Folke, född 1950, minns att när FNL-gruppen bildades vårvintern 1969, så var det mycket få eksjöbor som applåderade. Att USA, som räddat Europa från nazismen och som var bålverket mot Sovjetunionen, skulle kunna göra fel, var en otänkbar tanke för de flesta i den lilla staden. Att ställa sig på gulingarnas, på kommunisternas sida var inget annat än förräderi. Förmodligen hade de väl betalt från Moskva.

 Och Marie, född 1955, minns att det var mycket få som var politiskt intresserade och som tog ställning i Vietnamfrågan, när hon gick på gymnasiet.

 - Eksjö var ju en väldigt borgerlig miljö, säger jag. Och dina skolkamrater var ju tonåringar, som hade fullt upp med sånt som man gör i den åldern.

 Vi konstaterar också att vi fyra, som bodde i kollektivet och som otvivelaktigt förts samman både av politiska åsikter men också av vänskap, ändå inte anförtrodde varandra så mycket. Vi öppnade alltså inte våra hjärtan.

 - Det är en annan sak som jag tänkt om den här tiden, säger Folke. Det var inte så mycket sex.

 Och det stämmer nog. I motsats till många andra sammanhang där unga människor samlades, så var det inte relationer och förälskelser som var det viktigaste (även om sådana förstås förekom).

 Utan politiken. Kampen. Uppoffringarna. Gemenskapen. Solidariteten med Vietnams folk, dessa gåtfulla förgrundsgestalter ett halvt jordklot bort, som nästan med sina bara händer fick ett imperium på fall.

  Den, som läser denna text, kan få en annan bild av mina drivkrafter runt 1975: att jag egentligen deltog i solidaritetsarbetet mera för min egen skull än för Vietnams folk. Och att jag visst var ute efter kärlek. 

 Det är både sant och missvisande. Det är bara det att man minns vissa saker mer än andra.

1973: Fredsavtal. Men kriget fortsätter

 Fredsavtal. Fredspris med tiden. Slutet gott, allting gott?

 Nja. Parisavtalet främsta konsekvens var att det inte skulle dö så många amerikaner längre.

 Vietnameserna var inte lika lyckligt lottade. Kriget fortsatte utan uppehåll i södra Vietnam, med massivt amerikanskt stöd men utan USA-soldater.

 Kriget var nu vietnamiserat. Men för vietnameserna fanns ingen anledning att applådera.

 "Det stundar tider för oss med, när vi ska få en evig fred".

 Fast inte än. Än dröjer freden. Än härskar kriget.

1973: Kamp men också fest

Och för Eksjö FNL-grupp fortsatte solidaritetsarbetet. Som för oss aktivister ju också var ett vuxenblivande, en kamp med oss själva.

 Våren 1973 fanns det inget som tydde på att Vietnam, och vi, och vårt arbete var på väg mot ljusare tider.

 Att allt fler svenskar sympatiserade med vietnameserna kamp och tog avstånd från USAs krig, dess regering och dess lömska president - det var förstås en framgång. Fast i Eksjö skälldes vi fortfarande för vänsterextremister.

 Och medan vi väntade på den seger, som vi alltså inte var riktigt redo för, levde vi sådana liv som unga människor runt 20 förväntas leva:

 Vi hängde. Vi förälskade oss och vi gjorde slut. Och vi festade. Mitt hem var nu FNL-gruppens permanenta festlokal.

 På valborg 1973 blev det lite f ö r festligt, när mitt köksbord havererade när FNL-gruppens ordförande försökte ta en genväg till badrummet.

 Lite senare samma vår hamnade jag och Kristina (samme ordförandes tydligen f d flickvän) under en fest i sovrummet och hånglade. Eftersom jag ju tydligen inte längre var ihop med Marie, så kunde jag inte låta bli att fundera på om Kristina kunde/ville fylla tomrummet efter henne.

 Det ville hon i n t e, förtydligade hon dagen därpå, när jag hörde mig för.

 - Jag gör alltid så, när jag dricker, avslöjade hon utan att skämmas. Men jag menar inget med det.

 Så kan det gå.

1973: En batong i skallen

 Sommaren 1973. 

 Kriget fortsatte, men solidaritetsarbetet tog en paus. Ungdomarna i Eksjö FNL-grupp gjorde i stället sånt som ungdomar sysslar med på sommaren. Själv åkte jag till England i två veckor, gick på massor av konserter i London och tilllbringade två dagar i Cambridge, på folkmusikfestivalen där. Oförglömligt, massor av bra musik och en hel del Newcastle Brown Ale.

 Sedan blev det höst och allvaret återkom.

 Vietnameserna fortsatte sitt krig. Gerillaarmén fortsatte att plåga sin högteknologiska motståndare.

 I vårt fredliga hörn av världen tyckte många, att det faktiskt inte angick dem vad som hände i en djungel så långt från oss.

 Men vi, de mer eller mindre aktiva, med varierande grad av övertygelse, gjorde vad vi kunde. Vi försökte dra vårt strå till stacken, genom att propagera och samla in pengar, och försöka förmå våra tröga landsmän att stödja Vietnams folk och deras kamp.

 Fortfarande skedde medlemsmöten (som jag inte alltid kunde delta i, på grund av mina arbetstider) och fester med fördel i mitt hem. Där huserade även Marie när hon så önskade; bland annat upplät hon min lägenhet åt en värnpliktsfacklig grupp, som hade sina möten där. 

 På lördagarna stod vi som vanligt utanför systembolaget och Domus och sålde Vietnambulletinen. Det skulle visa sig att det inte var helt ofarligt. De flesta som inte sympatiserade med oss nöjde sig med att rynka näsan när de passerade men somliga nöjde sig inte med det.

 En lördag förmiddag, när jag stod där, hörde jag en bildörr öppnas och någon som med snabba steg närmade sig. När jag vred huvudet för att se vad som stod på, såg jag i ögonvrån en kille med ett tillhygge, och i nästa ögonblick fick jag en smäll i ansiktet av en batong.

 Sedan avlägsnade han sig lika snabbt i en raggarbil, som ingen av oss hann ta numret på.

 Jag överlevde. Turligt nog hade jag vridit på huvudet, och det gjorde att smällen träffade mig mitt i pannan.

 Vi polisanmälde, men den skyldige åkte aldrig fast. Däremot toppade den socialdemokratiska länstidningen förstasidan med överfallet på måndag morgon:

 "Nixon har tydligen vänner på det småländska höglandet" var vinkeln. Och även Smålands-Tidningen, min egen tidning, uppmärksammade händelsen, men med betydligt mindre braskande rubriker.

 Som bekant blir man aldrig profet i sin egen hemstad, inte ens om man får en batong i skallen.

1973: Eksjö FNL-grupps kulturkrig

Eksjö FNL-grupp nöjde sig inte med att ta ställning i utrikespolitik. Man gav sig också in i det lokala kulturkriger i Eksjö.

 Ett sådant utbröt nämligen när en utställning, gjord i Jönköping, som skildrade tändsticksarbetarnas elände i början av den industrins storhetstid, kom till Eksjö.

  Den ställdes ut på biblioteket i Eksjö. Men det tog inte lång tid förrän formuleringarna i berättelsen väckte de goda eksjöborgarnas vrede. Rena rama kommunistpropagandan, klagade man.

 Sådant bör inte visas på biblioteket, där barn och oskyldiga kan drabbas, menade kritikerna.

 Och kulturnämnden lyssnade. Nästan omärkligt flyttades den förgripliga utställningen om arbetarnas elände till en baktrappa på biblioteket, där ingen riskerade att se den. Om man inte speciellt frågade efter utställningen och bad att få tillträde.

 Fast förändringen gick inte helt obemärkt förbi. Det blev nytt rabalder. Denna gång från andra goda medborgare, som menade att de fega politikerna i kulturnämnden inskränkte yttrandefriheten.

 Det var där Eksjö FNL-grupp hoppade in och bidrog till den debatt som rasade på insändarsidorna i lokaltidningen. Och självklart krävde vi att utställningen åter skulle flyttas fram, så att de invånare som ville fick en chans att bilda sig en egen uppfattning om hur tändsticksarbetare hade det i Jönköping i tidernas gryning.

 Händelsen blev en het potatis, och till sist valde kulturnämndens ordförande Ingegerd Nilsson (m) att avgå, hon efterträddes av den riksbekante konditorn Lennart Svensson (fp), ägare till Lennarts Konditori vid torget.

 Inte heller han slapp kritik. I samband med någon senare förveckling kunde han till sin förvåning läsa i sin egen lokaltidning att Eksjö FNL-grupp underkände hans sätt att leda stadens kulturpolitik.

 "Lennart Svensson traskar på i Ingegerd Nilssons gamla tofflor! Det säger Marie Bodin, sekreterare i Eksjö FNL-grupp", stod det varefter hon fortsatte att kritisera den kände och omtyckte politikerns olika beslut, han fick dock inte tillfälle att bemöta angreppet.

 FNL-gruppens sekreterare var lika förvånad. Hon hade ingen aning om att hon sagt detta.

 Hela artikeln var i själva verket ett påhitt av FNL-gruppens agent på SmTs nattredaktion. Det vill säga jag, som av någon anledning hade tyckt att det här var saker som behövde sägas, och att de passade bra i min f d flickväns mun.

 Möjligen var jag därmed också ett exempel på hur man kan missbruka sitt mandat.

2025: "Det rödaste året i svensk historia"

Dagens Nyheters ledarsida 25 mars 2025:

"Och medan fyrtiotalisterna firade Francos och fascismens död i Spanien och Nordvietnams seger över USA kunde deras barn för första gången ta del av Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan” och Tage Danielssons ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

 1975 var det rödaste året i svensk historia. Man kan förstå att en ung konservativ som Anders Björck kände sig trängd i debattens korridorer.

 Men han var naturligtvis inte ensam. Halva befolkningen var ingalunda socialister. Genom hela den socialdemokratiska storhetstiden löpte en djup värderingsspricka genom folkhemmet. Det fanns alltid stora väljargrupper som ogillade skattehöjningar, Vietnamdemonstranter, progressiv pedagogik i skolan, uppluckrad sexualmoral eller helt enkelt det mesta i det åsiktskluster som hade definierat de svenska värderingarna, om nu detta begrepp hade varit uppfunnet redan 1975."

Demonstrantsyster från Nässjö.

1973: Syskonen på Höglandet

 Men i Eksjö var det fortfarande 1973. Anders Björck, från grannstaden Nässjö, tillbringade mer tid i Stockholm än i sin småländska hemstad. Där var det i stället Nässjö FNL-grupp som regerade.

 Det fanns ett ganska nära samarbete mellan aktivisterna i de två höglandsstäderna. Självklart deltog man i varandras demonstrationståg, men man träffades också på gemensamma aktiviteter och ibland även på fester.

 Med tiden lärde jag känna kamraterna i Nässjö rätt väl och hängde en del med några av tjejerna där. Kanske var det min status som journalist och popskribent på lokaltidningen (som alla annars läste med förakt) som intresserade dem, eller det faktum att jag hade en egen lägenhet i Eksjö, fullproppad med grammofonskivor.

 En vårkväll tillbringade jag hemma hos FNL-aktivisten (och konstnären) Marit, betydligt yngre än jag, i hennes hem i Nässjö. Hon gick fortfarande i gymnasiet.

 När mörkret fallit, beslöt vi oss för att i stället åka hem till mig i Eksjö, så vi satte oss i min bil och for dit. Resten av natten satt vi i min lägenhet och pratade, samtidigt som vi funderade i smyg på om det vi hade möjligen var början på något mera intimt än en vänskap mellan likasinnade.

 Den frågan fick inget svar. När solen stigit och förkunnat att det var morgon, tog Marit bussen hem till Nässjö för att gå i skolan, och jag tog en välkommen tupplur i väntan på att arbetsdagen skulle börja klockan 15.

 Senare samma vår blev jag en ledig dag hämtad på Eksjö torg av Marit och två av hennes kvinnliga FNL-vänner från Nässjö, varav en var ägare till en Renault 4. I den gjorde vi en dagsutflykt till Öland, där vi njöt av våren och stannade till i en sommarstuga som tillhörde en av tjejernas familj.

 Jag hade gott om tid att på nytt fundera på om den här bekantskapen kunde leda till något mera varaktigt. Min slutsats - som överraskade åtminstone mig - var att i så fall var det inte med Marit, och inte heller med hennes något yngre kompis Nilla, utan snarare den tredje tjejen, bilägaren Vera, som var mera i min ålder.

 Vi hade nog något gemensamt, kände jag denna förtjusande vårdag, och kanske hon också.

2025: Giftkatastrofen som ännu plågar Vietnam

50 år senare: min (nu 50 år äldre) konstnärsvän Marit delar på sociala media en artikel i Dagens Etc:

"Trump kan orsaka giftkatastrof i Vietnam. 50 år efter kriget är marken i Vietnam fortfarande full av amerikanska gifter.

När USA nu strypt biståndet sätts saneringsarbetet på paus – och otaliga vietnameser riskerar att exponeras för skadliga dioxiner.

– Det är USA:s ansvar, säger Nguyen Thi Ngoc Diem, en av alla som föddes med svåra missbildningar på grund av miljögiftet agent orange.

I februari upphörde plötsligt saneringsarbetet vid den tidigare amerikanska flygbasen Bien Hoa i södra Vietnam.

Runt basen bor hundratusentals människor, vissa av dem bara meter från de giftiga lämningarna. Några hundra meter bort finns floden Dong Nai, som flyter in i mångmiljonstaden Ho Chi Minh.

Här finns förorenad jord nog för att fylla 40 000 lastbilar – eller 200 olympiska simbassänger.

– Det är orimligt. Agent orange kom från USA och användes här – det gör oss till offren, sade Nguyen Thi Ngoc Diem till The New York Times i februari, sedan saneringen stannat upp.

Hon föddes några år efter kriget med en missbildad ryggrad och missformade lemmar, precis som tiotusentals andra vietnameser vars föräldrar exponerades för amerikanernas kemikalier. Diem sitter i rullstol och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar.

Under Vietnamkriget besprutade USA stora ytor i dåvarande Sydvietnam med avlövningsmedlet agent orange. Över skogar och fält dumpades otaliga miljoner liter av växtgiftet för att exponera gömda FNL-soldater – och för att beröva de vietnamesiska gerillastyrkorna mat.

En vietnamesisk soldat står vakt vid ett dioxinförorenat område vid flygbasen Bien Hoa i södra Vietnam. 

Enligt vietnamesiska beräkningar dog hundratusentals människor till följd av den ytterst skadliga biprodukten dioxin, som är mycket svår att bryta ned. Minst 150 000 barn föddes med missbildningar.

Sedan 2020 har USA hjälpt till med saneringen av Bien Hoa-basen, där enorma mängder agent orange förvarades under kriget. Washington har lovat motsvarande över 4,3 miljarder svenska kronor till tioårsprojektet.

Men när USA:s utrikesminister Marco Rubio abrupt stoppade allt amerikanskt bistånd i mitten av februari tvingades saneringsarbetarna att hastigt ge sig av, skriver den amerikanska grävsajten Propublica. Kvar låg jättelika förorenade jordhögar i stort sett oskyddade. I veckor täcktes de enbart av presenningar – som vid minst ett tillfälle dessutom blåste av.

Strax därefter slog amerikanska diplomater stationerade i Vietnam larm till Vita huset. Regnsäsongen är på ingång, varnade de i ett brev som Propublica tagit del av. Med stora mängder regn riskerar dioxinförorenad jord att strömma vidare till närliggande samhällen och förgifta livsmedelsförsörjningen.

"För att uttrycka det enkelt så rör vi oss snabbt mot en miljö- och livshotande katastrof", skrev de.

Vita huset svarade med tystnad.

1974: Plötsligt händer det; Röda Barnen

 Under våren 1974 blev vårt prat om att flytta ihop i ett FNL-kollektiv allt mer seriöst - det var alltså jag, Marie, Folke och Börje. Styrelsen.

 Det är svårt att tänka sig att den amerikanska supermakten skulle förmå att stå emot t v å så välorganiserade fiender: Det vietnamesiska folket. Och Eksjö FNL-grupp.

 Segern skulle vara en lågt hängande frukt.

 Plötsligt blev samboendet verklighet. Någon av oss (inte jag) fick vetskap om en ledig sexrumslägenhet i huset intill Domus, som klippt och skuren för fyra vänner som ville bo kollektivt.

 I augusti flyttade vi in. Självklart började alltihop med en hejdundrande inflyttningsfest.

 Samtidigt hade mina omständigheter förändrats på flera punkter.

 Efter flera års motstånd hade jag blivit inkallad. Snart skulle jag få genomlida tio månader som gruppbefäl på infanteriregementet I12, ett av två regementen i min hemstad Eksjö.

 Inryckningen skedde nästan exakt samtidigt som inflyttningen i Röda Barnen. (Som vi skämtsamt kallade vårt samboende.) 5 augusti nämligen. Och utryckning tio månader senare, i juni 1975.

 Jag måste också bestämma mig för om jag skulle behålla eller lämna min gamla bostad, alltså den på Nygatan 3. Beslutet blev att hyra ut den i andra hand; till två kvinnliga vänner/kollegor på redaktionen.

 Den tredje omständigheten var att jag helt plötsligt hade en flickvän. Exkursionerna tillsammans med Nässjö FNL-grupp hade inte varit förgäves.

1974: Romanser i midsommarnatten

 Vi var fyra runt elden vid den lilla sjön utanför Nässjö. Solen hade gått ned, men eftersom det var andra halva av juni hade det inte blivit riktigt mörkt.

 Det var midsommarafton. Ett antal människor med anknytning till Eksjö och Nässjö FNL-grupper hade strålat samman för att fira denna dag ihop. Bland annat vi fyra som snart skulle tillbringa alla dagar tillsammans, alltså Röda Barnen, dvs styrelsen.

 Nu var det bara fyra kvar runt elden. Folke hade gett sig in i ett tält med nässjötjejen Isabell. Marie var också spårlöst försvunnen, förmodligen med någon kille från Nässjö.

 Vi som satt där var två killar från Eksjö, jag och Folke, och två tjejer från Nässjö, Vera och Gunnel.

 För ett ögonblick reflekterade jag över om det var Vera eller Gunnel som jag borde satsa på.

 Då mindes jag känslan från den där turen till Öland. Att Vera och jag hade något gemensamt. Jag tog med henne ut på en lång promenad i grannskapet, och lämnade Börje och Gunnel kvar på tu man hand.

 Nu, snart 51 år senare, är de fortfarande ihop. Det kan man inte säga om mig och Vera. Jag ber så mycket om ursäkt.

 Men framtiden, bra eller dålig eller lite av varje, var fortfarande långt borta. Nu var nu och vi var vi.

 Någon vecka senare kom Vera och hälsade på mig i min lägenhet i Eksjö, och för säkerhets skull tog hon med sig tandborste.

 - Jag tänkte att du nog skulle be mig stanna över, fnissade hon nästa morgon, och sedan var vi ett par.

 Denna händelse vände upp och ner på mina sommarplaner. I stället för bilresa till Frankrike med Folke, som han och jag nästan bestämt oss för, blev det ännu en sväng med Vera ned till Öland. Så tillbringade jag min sista månad före inflyttningen hos Röda Barnen på Södra Storgatan 1.

 

Mitt rum i Röda Barnen. På skjutdörrarna: Kaianders Semplers färgglada teckningar från omslaget på Nynningens tredje LP. Ni vet: den med "Vilda strejker lönar sig" och "Revolution-Seger!" På andra sidan skjutdörrarna fanns vårt vardagsrum. Till höger min trogna gamla nalle, klädd i den pyjamas min mamma sydde till under natten till min femte födelsedag.

1974: Sex rum, tre killar och en tjej

Röda Barnen: Man, 24 år, industriarbetare. Man, 24 år, lägre tjänsteman. Man, 23 år, journalist och värnpliktig, Kvinna, 19 år, industriarbetare. Ja, där har ni oss! 

 Visst kan det duga som ett tvärsnitt av folket. Folket, alltså. Förvisso var vi aningen unga, men det är ju något som går över med åren.

 På Södra Storgatan 1 hade vi vårt näste. Där planerade vi revolutionen. (Eller... Nej, det gjorde vi inte.)

 "I Tranås kommer folket aldrig att resa sig. Den staden måste tas med våld", som jag hört folk säga - mest på skämt? - om Eksjös grannstad i norr, ett ställe som jag hade ett gott öga till.

 Inte heller Eksjö skulle befrias frivilligt, det kändes i alla fall högst osannolikt.

 Så i väntan på att läget skulle bli lite mer... revolutionärt... nöjde vi oss med att använda Röda Barnens styrkor till att intensifiera solidaritetsarbetet med Vietnams kämpande folk.

 Att FNL-gruppens ledande kvartett nu slagit sina påsar ihop ökade otvivelaktigt kampens slagkraft. Dessutom hade vi rätt trevligt, vi var unga och vi gillade varandra.

 En oväntad bonus var grannarna, de som bodde en trappa över oss. Doktor Finn, hans hustru Dorte och hennes dotter Tilde. Tre medlemmar av den danska kolonin i Eksjö, huvudsakligen lokaliserad till ortens sjukhus - Finn hade flera danska kollegor där. Hustrun till en av dem skulle jag med tiden lära känna, men det är en annan historia.

 (Då var vietnamkriget sedan länge över. Jag blev indragen i en helt annan skärmytsling.)

 Danskarna hade också trevliga fester, som vi ibland deltog i.

 Vår egen, kollektivets första åtgärd blev förstås att arrangera en hejdundrande inflyttningsfest för nära och kära, grannar samt FNL-sympatisörer i trakten. Sedan kunde vi betrakta oss som invigda, nu var vi sambos ("på försök").

 Därmed var det bara att jobba på med solidaritetsarbetet. Insamling, tidningsförsäljning, basarbete, demonstration och olika typer av opinionsyttringar.

1974: Då jag drar på mig uniformen

 Mitt eget liv blev helt annorlunda. Det berodde dock inte främst på att jag nu bodde tillsammans med mina vänner och delade kök och badrum med dem. Utan på den gröna uniformen som jag till sist blivit tvungen att dra på mig.

 Hur skulle det gå? Kompaniläkaren som jag (liksom alla andra nyinryckta) fick audiens hos, förutspådde mig ett olyckligt öde i armén. Det faktum att jag var tre-fyra år äldre än de andra soldaterna och dessutom hade ett intellektuellt yrke skulle inte vara till min fördel, siade han. Han trodde helt enkelt att jag skulle bli mobbad.

 Så blev det inte. Det doktorn inte visste var att jag i mitt unga liv drabbats av flera betydligt värre miljöombyten och överlevt dem, och att jag under nio av mina skolår varit ett år yngre än mina klasskamrater, så mobbning var inget nytt. Tvärtom hade jag lärt mig hantera det.

 Jämfört med mina tidigare erfarenheter blev de tio månaderna på I 12 "a walk in the park". Därmed inte sagt att allt jag upplevde var så himla inspirerande eller angenämt.

 En omständighet som absolut underlättade var att försvaret samma år infört möjlighet till ständig nattpermis. Det innebar att jag inte behövde bo på regementet utan kunde cykla hem till kompisarna på Södra Storgatan, när dagens slit var över. (Utom när vi var ute i fält, något som kunde medföra övernattningar i tält eller vindskydd tre-fyra nätter.)

 Men att komma hem till likasinnade varje dag och slippa tillbringa kvällarna med diskussioner om tjejer och sprit, samt det faktum att min högre ålder och mitt yrke gav mig viss status bland befälen - det gjorde utan tvekan stor skillnad.

1974: Watergate. Krigspresidentens sorti

 Redan under min första vecka på I 12 skedde en dramatisk händelse ute i världen, som väckte stort uppseende i mitt andra (riktiga) liv, som FNL-are.

 Den kris som skakat USA, och dess av många så hatade president Richard M Nixon, Watergateskandalen, fick sin dramatiska upplösning. 8 augusti meddelade presidenten att han beslutat sig för att avgå ("I'm no quitter") och dagen därpå, 9 augusti, lämnade han Vita Huset i helikopter.

 En era var över. Den människa i världen som mest av alla symboliserat USA-imperalismen, och därmed kapitalismen och ondskan, var helt plötsligt bortsopad. Utraderad.

 Och när Nixons skumma gäng vandrat ut ur Vita Huset, in trädde Gerald Ford, en man som inte ens valts till vicepresident, utan befordrats från sin post som talman i representanthuset när Spiro Agnew (en annan bov) tvingades kasta i handduken.

 Fords mandat var med andra ord inte lika starkt, som det som Nixon ansett sig ha efter den förödande valsegern över McGovern i november 1972.

 Vi kanske hoppades. Men vi visste inte. Ändå var det nog just där, i augusti 1974, som kriget slutgiltigt avgjordes. Vågskålen hade vägt över och efter det fanns, egentligen, ingen återvändo för USA och deras lakejer i Saigon.

1974: Överleva låtsaskriget

I kollektivet Röda Barnen framlevde de fyra styrelsemedlemmarna sina nya liv tillsammans utan att egentligen ana att det orättfärdiga krig, som fört dem samman, förde en tynande tillvaro. 

 De tre andra gick till sina respektive jobb, Folke på trähusfabriken, Börje på Eksjö kommun och Marie på en färgfabrik tre mil öster om stan. Själv cyklade jag upp till regementet I 12, en cykeltur på knappt tio minuter, varje morgon mellan sex och sju. Det gällde att vara på plats och iförd korrekt uniform till uppställningen.

 Det var kanske inte roligt, eller inkomstbringande (dagspenningen var på fyra kronor) att ligga i lumpen. Men det var inte heller ett helvete på jorden. Det fanns andhämtningspauser, ljusglimtar och plötsligt humoristiska stunder mitt i slitet och enformigheten.

 Jag knöt vissa försiktiga vänskapsband, lärde känna många andra och upprättade också en relation till befälen (somliga av dem yngre än jag).

 Ibland fick man utväxla gliringar eller gräl beträffande Sverige, USA och Vietnam. Det vore fel att säga att amerikanerna i detta läge - 1974, efter ungefär tio år av grymt och föga framgångsrikt krig - hade många sympatier på regementet.

 Å andra sidan var åtskilliga skeptiska mot aktivisterna i FNL-grupperna, misstänkte att de ändå i smyg var kommunister, som sympatiserade med Sovjet och/eller Kina, och tänkbara femtekolonnare om kriget en gång i framtiden skulle drabba även oss.

  Fast inte nu. Jag tror inte det fanns en enda värnpliktig på I 12, som trodde att Sverige skulle hamna i krig, speciellt inte under de tio (eller sju) månaderna som vi var inkallade.

 Den militära utbildningen såg man som något annat. Främst ett sätt att trakassera unga män, en sysselsättning som gav sadister möjligheter att plåga dem som hade oturen att hamna i deras våld eller - i bästa fall - ett nödvändigt ont, som möjligen var bra för landet.

 Men absolut inte för oss.

 Officerarnas uppgift var att försöka tvinga oss att utföra många onödiga och plågsamma saker. Vår uppgift var att försöka hitta olika sätt att smita undan.

 På något sätt var det också lärorikt. Man fick chansen att lära sig ett system, helt annorlunda än vi var vana vid. och att ibland pröva på att tänka vanligen otänkbara tankar.

 Och för vänstern, för r i k t i g a kommunister, sådana som jag absolut inte var (och inte hade någon ambition att bli), var militärtjänsten ju en gyllene chans, att liksom fisken i vattnet blanda sig med folket. Att infiltrera, alltså propagera för att ställa krigsmakten på de förtrycktas sida.

 Möjligen propagerade jag ibland, när det fanns anledning, för att vi skulle lära oss av motståndskampen där långt borta; att Vietnams folk inte gett upp trots att fienden verkat ohyggligt överlägsen, utan tvärtom nu var på väg att besegra supermaktens militär.

 Så kunde även vi tänka inför Sovjets enorma arsenal, om den i en nära eller avlägsen framtid helt plötsligt skulle riktas mot oss.

1974: Livet, och kampen, rullar på

 Hos Röda Barnen rullade dagarna förbi. Sensommaren förbyttes i höst, och varje morgon cyklade jag upp till I12 för att förkovra mig i krigets konst.

 Långsamt blev jag bättre på att löpa, skjuta, gräva skyttevärn, äta ärtsoppa, förstå befälen och överleva i en värld full av obegriplig disciplin. Löpa blev jag riktigt bra på, visade det sig, bland dom snabbaste av alla på plutonen, men marschera tycktes jag inte kunna lära mig.

 Bisarrt att jag övade på låtsaskrig samtidigt som vietnameserna var sysselsatta med ett frihetskrig på liv och död, där människoliv inte var värda mycket. Ironin gick inte förlorad på mig.

 På kvällarna cyklade jag hem och åt middag med de andra i kollektivet. Ibland hoppade jag in som korrekturläsare på tidningen för att utöka min torftiga inkomst en aning.

 FNL-arbetet förflöt som tidigare. Det är oklart om den effektivisering av solidaritetsarbetet, som vi kanske förväntat oss, verkligen skedde. Det kanske inte var kampen som var huvudsyftet med vårt samboende. Utan umgänget med likasinnade.

 Min flickvän Vera brukade komma på helgerna och umgås. Hon var liksom en frilansmedlem av Röda Barnen.

 Det hände minst en gång att jag var så trött efter en vecka i fält, att jag somnade på min säng på lördagskvällen. När jag vaknade till mitt i natten var hon borta, hade åkt hem till Nässjö för att låta mig sova.

1974: God jul och gott nytt år

 Firade man jul i Vietnam? Kanske att de kvarvarande amerikanerna gjorde det.

 I Röda Barnen var det också jul, men själva julafton var lägenheten tom. Alla åkte hem till sina föräldrar, utom jag som inte hade några. Jag fick dock dispens att fira dagen med Veras familj, föräldrarna och hennes äldre bror.

 Sedan blev det nyår. 1975 firades in. Inte anade vi att det var året då vietnamkriget skulle komma till sin upplösning. (Även om det inte var sista kriget som Vietnam var inblandat i, senare på 70-talet skulle man hamna i konflikter både med Kambodja och Kina.)

I själva verket hade regimen i Saigon bara fyra månader kvar.

1974/75: Året som försvann

 Det är dags för en bekännelse: minnen är ofullständiga. Minnet (i mitt huvud) är oförutsägbart.

 Och vad jag minns mellan augusti 1974 och maj 1975 är väldigt varierande.

 Så: från mina tio månader på I12 minns jag fortfarande fruktansvärt mycket. Det handlar om hundratals små och stora skärvor från den tiden som ofta gör sig påminda och som lätt kan kallas fram och berättas eller skrivas ned.

 Minnena från vårt samboende på Södra Storgatan 1 är mycket färre - få och slumpmässiga. 

 Hågkomsterna om vad jag och flickvännen Vera hade för oss är ännu färre: inget intellektuellt, inget intimt, inget alls. Några små pinsamheter bara, inte något annat.

 Och kriget i Vietnam ska vi bara inte tala om. Vad som utspelade sig där de sista månaderna innan FNL tågade in i Saigon är som bortspolat.

 Och när jag frenetiskt googlar efter sidor som berättar om vietnamkriget så händer samma sak: man kan läsa om Tonkinintermezzot, Tetoffensiven, julbombningarna och fredsavtalet våren 1973. Därefter inget - innan kriget plötsligt (och tydligen oförklarligt) är över.

 Det är tydligen inte bara jag som har partiell minnesförlust. Även själva Historien verkar ha drabbats av samma åkomma.

2025: "Vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv?"

För säkerhets skull vänder jag mig till biblioteket i Åhus. Med dess hjälp hittar jag Paul Dowswells "Vietnamkriget" (2004), 60 lättlästa sidor om kriget, varav de sex sista handlar om "Den sista konflikten 1973-75".

 Där kan man läsa att Gerald Ford efter Nixons avgång i augusti 1974 lovade Sydvietnam att fortsätta stötta landet, "men varken han eller hans regering hade något bra skäl att göra det".

 I slutet av 1974 var Nordvietnam och FBL starka nog att försöka sig på en offensiv, men till en början gick man för att inte provocera USA försiktigt fram.

 Men i december anföll man den centrala höglandsprovinsen Phuoc Long utan att USA gick till motattack. När FNL fortsatte söderut gav Sydvietnams president Nguyen Van Thieu (1967-75) sin armé order att slå till reträtt och upprätta en försvarslinje norr om Saigon.

 Detta enligt boken och enligt ett vagt igenkännande i mitt eget huvud.

 (Spoiler alert: Den där försvarslinjen kommer inte att hålla.)

1975: Skördetid för solidaritetsarbetet

Året var 1975.

 Jag hade varit med i FNL-grupperna i mindre än två år. En del av mina kamrater hade mycket längre erfarenhet, Börje hade till och med varit med och grundat Eksjös FNL-grupp våren 1969.

 Det hade inte varit någon eriksgata. Snarare en golgatavandring. Om svenska folket till en början var tveksamma till att kritisera USA och stötta en gerillarörelse långt borta, så var det inget emot hur fientlig opinionen i den lilla garnisonsstaden i Småland var. Det enda försonande med ungdomarnas tokerier var det faktum att den uppväxande generationen genom historien alltid betett sig konstigt och opassande, så var det även på föräldrarnas tid, även om det då tog andra uttryck.

 Till en början alltså. När jag kom med, hade opinionen redan börjat skifta och ledande politiker och opinionsbildare tog ställning för att folket i det lilla landet skulle få bestämma sitt öde själva.

 Och nu, 1975, var det skördetid.

På demonstration i Nässjö. Till strid, till strid.

1975: Bubblan börjar spricka

 Det är lätt att raljera. Men inte rätt.

 Ändå var det förstås så att vi, i det avlägsna välmående Sverige, inte - hur solidariska vi än var - kunde föreställa oss hur det varit att leva i Vietnam under det brutala krig som varade i decennier.

 "Ananas, järpe, frossa och njut", som Nynningen sjöng med Majakovskijs ord för att beskriva borgarklassens bortskämda tillvaro. Vi frossade kanske inte på varken ananas eller järpe, de hade kommit ur mode, men vi åt tillräckligt gott, bodde i en rymlig lägenhet under tak och omgivna av goda vänner.

 Vi hade det bra. Det hade inte dom.

 Ändå var vår solidaritet med det kämpande folket ärlig och djupt känd. Somliga stödde FNL därför att det var det rätta valet, andra hoppades dessutom att vårt folk och land skulle lära av vietnameserna och deras kamp.

 Att vi också skulle resa oss mot våra förtryckare.

 Om ni undrar hur vi fyra i Röda Barnen ställde oss, så var det nog si och så. Någon renodlad revolutionär bodde inte i vår lägenhet, även om flera nog kallade sig kommunister på den tiden.

 Fast inte så att man längtade efter att själv hamna i väpnad kamp. Speciellt inte jag, som hade förmånen att leka krig nästan varje dag.

 Men medan vintern övergick i vår, så blev nyheterna från Vietnam allt mer lovande. Regimen i Saigon verkade svag, USAs intresse för att till varje pris rädda den tycktes ännu svagare och tecken tydde på att FNL kontrollerade allt större del av Sydvietnam.

 Vi levde ändå i vår bubbla, där jobb och mat och umgänge och kärleksaffärer upptog mycket av vår uppmärksamhet, medan solidaritetsarbetet fortsatte som om inget hade förändrats.

 Som jag skrev i början på den här berättelsen, så hade vi vant oss vid att motgångarna var många och att framstegen var små. Baby steps. När Saigonregimen rasade samman, och FNL helt plötsligt allt mer öppet kunde visa sin styrka och förflytta fronten allt närmare huvudstaden, då gick det alldeles för fort.

 Och det var inte bara vi i Eksjö som hade för dålig fantasi för att kunna föreställa oss en seger. Det gällde nog i princip hela rörelsen.

1975: Inte bara Vietnam

 FNL-grupperna, vietnamsympatisörerna, solidaritetsrörelsen uppstod ju för att stödja Vietnams folk och dess kamp.

 Men det gick inte att komma ifrån att striden gällde hela Indokina, inte bara Vietnam utan även Kambodja och Laos.

 I Kambodja hade Sihanouk, ibland prins och ibland politiker, haft en huvudroll i åratal, men de sista åren hade landet hamnat i ett inbördeskrig mellan Lon Nol, ledaren i huvudstaden Phnom Penh som hade USAs stöd och gerillan De Röda Khmererna.

 I Sverige trodde vi att gerillan i de olika länderna förde samma kamp och att de var grenar på samma träd, men det skulle snart visa sig att skillnaderna var stora.

 Det som var gemensamt var att USAs krig hade sammansvetsat stora delar i befolkningen mot stormakten och de ledare som hade USAs stöd. När USA sedan inte längre ville hålla regimerna under armarna föll dom samman, men vad som hände efter befrielsen var väldigt olika i Vietnam och Kambodja (som snart döpte om sig till Kampuchea).

1975: "Ni kan inte överlämna vad ni inte har"

 Jag återvänder till Pauls Dowswells bok. Där kan man läsa att försvarslinjen utanför Saigon snabbt sviktade. Regimens soldater kände på sig att ett nederlag var ofrrånkomligt. Tusentals deserterade och en halv miljon flyktingar strömmade in i Saigon. 

 21 april 1975 avgick president Thieu och lovade i sitt avskedstal att "sida vid sida med sina landsmän försvara landet", men smet snabbt ut genom bakdörren. Alla kvarvarande amerikaner och tusentals som jobbat för regimen flydde också ur landet, eller försökte i alla fall lämna det.

 Det tog bara nio dagar för FNL och de nordvietnamesiska trupperna att nå Saigon. Den 30 april tog man sig in i presidentpalatset.

 Överste Bui Tin gick in i palatset för att ta emot kapitulationen. Där väntade mannen som efterträtt Thieu, general "Big" Minh, som lär ha sagt.

 - Jag har väntat sedan i morse på att överlämna makten till er.

Svaret blev:

 - Det är inte frågan om ni ska lämna över makten. Ni kan inte överlämna vad ni inte har.

1975: "Phnom Penh har fallit"

 Historieboken berättar att det snabba sammanbrottet tog USA på sängen. Det var som i sången "Vietnam är nära":

 "Marken exploderar under stolen som dom sitter på".

 Och om USA, med sina gigantiska underrättelseresurser, inte fattade vad som hände, är det kanske inte så konstigt att Eksjö FNL-grupp inte heller hann med. Och inte resten av rörelsen, resten av landet, resten av världen heller.

 Att det gick bra för FNL i befrielsekriget helt plötsligt förstod vi, men inte att segern bara var dagar borta. 

 Vi hade fullt upp med vårt eget. Dessutom hade våren kommit och det var snart dags att fira Valborg.

 Ett förebud fick vi i alla fall av att gerillan i Kambodja 17 april tågade in i landets huvudstad.

 Och när jag dagen efter kom cyklande tillbaka från Ränneslätt, kunde jag läsa löpsedlarna vid kiosken på Stockholmsgatan:

 "PHNOM PENH

HAR FALLIT" 

skrev Expressen, medan Aftonbladet valde

"KAMBODJA

BEFRIAT"

 Sedan tog det mindre än två veckor, därefter stod det klart att även Saigon "hade fallit" eller om det nu var så att "Vietnam befriats".

1975: Kriget på regementet

 Det var inte bara USA och Saigon som inte riktigt förstod hur stora framstegen för FNL var. Den här avgörande vändningen i kriget skedde alltså ganska obemärkt, för svenskarna i allmänhet, för Eksjös FNL-grupp och i synnerhet för mig, skulle jag vilja säga.

 Mitt eget krig, det som vi förde varje dag på regementet I12 - låtsaskriget som fördes mot en icke namngiven invasionsmakt, som alla förstod var Sovjet, och vardagskriget som fördes av de värnpliktiga mot sina befäl, kampen om att göra mesta eller minsta möjliga - skymde verkligen det som skedde på det verkliga slagfältet i Indokina.

 Till exempel gav jag mig in i regementspolitiken. Jag blev en av kompaniets två representanter i garnisonsnämnden och kandiderade även till värnpliktsriksdagen. Det senare skildrade jag även i en artikelserie i tidningen.

 Min kandidatur blev dock inte så framgångsrik, det var några andra som fick äran att åka till Örebro och prata värnpliktspolitik.

 Men jag hade alltså fullt upp. Det hade kamraterna i kollektivet också. De hade sina liv, sina jobb, vårt gemensamma hem att tänka på.

 Och solidaritetsarbetet, förstås. Vi hade så fullt upp med att kräva ökat stöd för vietnamesernas kamp, att omvärldskollen sviktade. 

 Dessutom var vi som sagt vana vid underläge och uppförsbacke. Vi hann - liksom USA och Thieu-juntan - inte med när gerillans offensiv accelererade och FNL helt plötsligt stod vid Saigons portar.

1975: De sista 55 dagarna

 Vad var det då som hände och hur gick det till? Jag lånar hem ännu en bok från biblioteket, Wilfred Burchetts "Saigon är befriat!", där man på baksidan kan läsa:

 "Vietnamesernas kamp hade varat i 100 år, men slutstriden tog endast åtta veckor. Det här är berättelsen om de sista 55 dagarna i Vietnamkriget."

 Boken innehåller dock väldigt mycket mer än så. Men jag sållar fram det som känns avgörande under 1975:

 7 januari tågar FNL in i provinshuvudstaden Phuoc Binh, tolv mil norr om Saigon, och har därmed kontroll över hela provinsen Phuoc Long. I Saigon utlyses tre dagars landssorg.

 FNL och de nordvietnamesiska styrkorna började fungera som en enda militärmaskin.

 7 mars erövrades de två distriktshuvudstäderna Thuan  Man och Duc Lap. "Samtidigt inleddes ett skenanfall mot Pleiku från väster, de första kanonsalvorna i en kampanj som skulle vara 55 dagar och nätter, som skakade världen och krossade alla USAs drömmar om ett fjärrstyrt herravälde över Sydvietnam."

 Under resten av mars fortsatte motståndsarmén att ta över höglandet och slå ut resterna av de retirerande regeringstrupperna.

 28-29 mars var det dags för nästa kraftprov: då erövrades Da Nang, regimens stora bastion i den norra delen av Sydvietnam. Stora mängder av krigsmateriel föll i rebellarméns händer.

Slaget om Saigon började 9 april. Burchett beskriver hur regimen gör en rad misstag och blir överlistad av motståndarna, som i stället för att erövra stad efter stad väljer att fortsätta rakt mot huvudstaden.

 21 april avgår Thieu. I ett känsloladdat tal anklagar han USA, speciellt president Nixon, för att ha svikit sitt hemliga löfte att - trots fredsavtalet - komma till Saigons räddning, om situationen blev akut.

 Han efterträddes av Tran Van Huong, som var president i fem dagar, varefter Sydvietnams siste president blev Duong Van "Big" Minh, en man med förhållandevis gott rykte i Vietnam och i världen, inte lika komprometterad som sina företrädare.

 Han hoppades nå en uppgörelse om eld upphör, men det visade bara, för att citera boken "hur långt från verkligheten man var i Saigon, även bland de relativt upplysta.".

 Rebelltrupperna, som i boken benämns VFA (Vietnams Folkarmé) vann flera drabbningar i Saigons utkant den 28 och 29 april, och kryssade sig sedan ända in i huvudstadens centrum den 30 april. 11.40 var man framme vid presidentpalatset.

 Där vajade redan FNL-fanan på flaggstången. Andra hade hunnit före. Och därmed var ett krig, som på sätt och vis varat i hundra år och som engagerat och upprört hela världen de senaste tio åren, över.

Den sista utgåvan på skivmärket "Befria Södern". Segern blev skivbolaget övermäktig. Också.

2025: Röd och blå, med en stjärna på

 Det finns en fana. FNLs flagga. Ett blått fält undertill och ett rött däruppe. I mitten en femuddig stjärna.

 Förgäves söker jag information om dess ursprung, vad färgerna symboliserar och vad som hände sedan?

 Ungefär lika lite information lyckas jag få fram om Eksjö FNL-grupps flagga, uppenbarligen hemsydd, men när då och av vem? Det vet ingen av dem som jag frågar, trots att dom var med på den tiden.

 Det var i alla fall den fanan som vi den 30 april hängde ut från vår balkong på Södra Storgatan 1 i Eksjö, stolt flammade den över parkeringsplatsen bakom Domus. Eksjöborna och tillresta landsbygdsbor tittade oförstående på manifestationen. (Som ju faktiskt var rätt diskret. Med tanke på att det var en seger vi firade, och jämfört med hur mycket väsen vi åstadkom på den tiden då vi inte hade så mycket att jubla över.)

 Apropå flaggor så vållade vissångaren Jan Hammarlund, en av musikrörelsens tidiga pionjärer, rabalder genom att skriva en alternativ text till Hugo Alfvéns "Sveriges flagga" eller "Flamma stolt". Skivbolaget Silence tvingades dra in Hammarlunds första LP; Befriade från skolan, efter hot om stämning. Även idag är det svårt att på det annars allvetande internet få fram den alternativa och förbjudna texten.  

 Till sist hittar jag dock den, på socialdemokraten Ulf Bjerelds blogg:

" Flamma stolt mot dunkla skyar

Måtte fanan brinna som halm.

Liksom Vietnams skogar, fält och byar

Liksom människor i napalm.

Amerikaner, nota bene,

vi vill inte bränna er,

vi vill bara, vi vill bara

bränna ert jävla stjärnbaner."

 E n sak vet jag. Det är var Eksjös FNL-flagga finns idag. Nämligen i vårt uthus i Åhus, där den befunnit sig sedan 2007. Ibland tar jag ut den i dagsljuset och minns.

Epilog, 1975: En folkrörelse försöker överleva segern

 Drygt sju veckor senare for jag och några av de andra till Stockholm för att delta i DFFGs kongress 20-22 juni 1975.

 Organisationen befann sig i konvulsioner, och man visste inte riktigt om det var dödsryckningar eller om rörelsen bara ömsade skinn.

 Vietnamrörelsen, som organiserade sig som De Förenade FNL-grupperna, hade varit en formidabel propagandaapparat. Den hade engagerat tusentals svenskar och helt konkurrerat ut de politiska partierna valhänta försök att hantera den folkliga vrede som USAs krig faktiskt väckte även i Sverige.

 Skulle man nu bara rulla över och dö, inte ta chansen att utnyttja den här positionen till att politisera fler svenskar?

 Märkligt nog hittar jag dokumenten från kongressen i en låda på vinden, och kan därför läsa en lång rad motioner, där olika delar av rörelsen uttrycker olika åsikter om hur DFFG (eller vad som kommer efter) ska hantera sitt mandat.

 Det är, så här 50 år efteråt, fascinerande läsning. Olika FNL-grupper och delegater har väldigt olika syn på världsläget och hur kampen ska bedrivas i fortsättningen. Om den nu ska bedrivas. Förslaget att DFFG borde omvandlas till ett vänskapsförbund Sverige-Vietnam upprör många.

 För mesigt.

 Många ville att rörelsen skulle leva vidare under parollen "Front mot supermakterna", där man skulle fortsätta informera om och propagera mot inte bara USA, utan också Sovjet.

 Andra ville att solidaritetsrörelsens muskler nu skulle utnyttjas till att bekämpa kapitalismen i vårt eget land, att man skulle försöka slussa över aktivisterna i svenska politiska partier på vänsterkanten.

 Av allt detta blev inte mycket. Den kraft de svenska vietnamaktivisterna visade så länge det var krig, rann ut i sanden efter segern. 

 (De förskräckliga händelserna i Kambodja under Pol Pot, Vietnams invasion av det landet och den därpå följande kinesiska attacken på Vietnam blev också övermäktiga för de flesta.)

  Vietnams seger blev alltså solidaritetsrörelsens nederlag.

 Eller för att uttrycka saken mera positivt: Vi hade gjort vårt. Nu var det Vietnams folks sak att forma sin framtid.

Epilog, 1976: Röda Barnen upphör. Plötsligt  var vi över. 

 Rörelsen hade alltså stora problem att motivera sin existens efter att kriget upphört. Vårt kollektiv gick ett liknande öde till mötes, fast långsammare.

 Samma vindar och vågor som fört oss samman i ett gemensamt boende, började nu bryta upp kollektivet. Vi hade kanske inte flyttat ihop bara för att vara "arbetarrörelsens kampenhet", alltså för att effektivisera solidaritetsarbetet.

 Utan för att det passade våra privata syften just då. När tiden gick, och FNL-gruppen inte längre hade samma självklara plats som motor, då började egenintresset ta över.

 Jaget var åter större än laget.

 Folke, FNL-gruppens vältalige ordförande, var först att lämna oss. Han flyttade till Linköping för studier. I hans ställe flyttade Maries skånske pojkvän, Stig-Ove, in - det var honom hon lärt känna under de där värnpliktsfackliga studierna i min lägenhet på Nygatan något år tidigare.

 Så vi fortsatte som en kvartett 1975 ut. Men när det nya året grydde, ville Marie och Stig-Ove flytta söderut, till hans hemstad Malmö. (Där bor dom ännu idag och är fortfarande ett par.)

 Och då gav även jag och Börje upp. Jag flyttade tillbaka till min lägenhet på Nygatan i Eksjös gamla stad. Och i slutet av januari gick Röda Barnen slutgiltigt i graven, vi avrundade naturligtvis experimentet på samma sätt som det inletts 18 månader tidigare: med en fest.

Epilog, 1995: "Befria Södern" i Tenhult

Många år senare, förmodligen runt 1995, var jag och min fru (och vår chef) bjudna på supé i Tenhult. Den som bjöd var en av mina kollegor på Sveriges Radio, som avlagt en rad besök i Vietnam i ett biståndsprojekt som SR drev med Sidas pengar.

 Målet var att lära ut SRs och P4s erfarenheter av lokal radio till radiostationer i Vietnam.

 Nu var några av dessa vietnamesiska radiojournalister på besök i Sverige och avlade denna kväll ett besök i min kollegas hem i Tenhult

 Det blev en trevlig kväll. Vi åt gott och pratade mycket om den svenska solidaritetsrörelsen och sjöng förstås "Befria Södern".

 Jag överlämnade några exemplar av den sista upplagan av VietnamBulletinen, den som mycket snabbt trycktes upp och distribuerades i början av maj 1975. Vi hade inte lyckats sälja alla, så jag hade ganska många kvar.

 Några av dem fick vietnameserna som gåva, och dom lovade att tidningarna skulle få en hedersplats i det museum som fanns i deras radiohus.

Epilog, 12 maj 2025: 

- Våren 1972 var "peak Vietnam", säger Folke.

- Innan jag kom till Eksjö! invänder jag uppbragt.

- Jo, men det var då vi hade som mest medlemmar.

Plötsligt är det maj 2025. 50-årsdagen av segern 30 april 1975, erövringen av Saigon, kom och gick, utan att göra så mycket väsen av sig. Jag (som jobbade på P4 den dagen, 30 april) lyckades visserligen tjata fram en intervju med en överlevande FNL-aktivist, men kvalitén på samtalet med Ulf från Kristianstad, som firade segern (eller något annat) på Mallorca, var si och så.

 - Det gav ett hopp om att en bättre värld var möjlig, sa han i alla fall.

 Folke, däremot, lyckades genomleva hela valborgsmässoafton 2025 utan att reflektera över händelserna 50 år tidigare. Och Marie, hon lyckades inte hitta en demonstration i sin smak i Malmö dagen därpå, första maj alltså.

 - Jag funderade på att gå och lyssna på Magdalena Andersson, men till sist så struntade jag i det.

 Ja, demonstrationerna var bättre förr. Så är det bara!

Epilog: Rune Henry Johansson var med och tog Saigon

År -65 i Rågsved, i Stockholms ytterkant

stod Rune Henry Johansson och svor åt en demonstrant:

“Du kan lugnt ta och skita i andra och lära dig sköta dig själv.

Vad fan vet såna som ni om krig? Och vad fan är FNL?”

 

Han drog tummen ur skinnjackans bälte och tände en krokig Bill.

Så satte han sig i sin PV och körde åt Älvsjö till.

På radionyheterna läste dom ett washingtontelegram

att Johnson sänt tusen soldater för att rädda Sydvietnam

et värkte i höften som vanligt när han satt framför TVn en kväll

och såg hur Saigons polischef sköt en fånge från FNL.

Det var lite svårt att somna sen. Han fick tjata på sig själv:

“Sköt dig och skit i andra så går det dig bara väl.”

När dom kom med listor på jobbet och ville ha honom med

bad Johansson dom dra åt helvete så att han fick käka ifred.

Men när ingenjörn kom och nicka: Det var bra sagt,

Johansson, så stirra han bara tillbaka och vände och gick därifrån.

Och samma år som han gick i pension stoppade han en slant

I en skramlande insamlingsbössa som hölls av en demonstrant.

Han tyckte att nåt borde sägas så han harklade sig en gång:

"Ja, vad fan har dom där att göra", sa Henry Johansson.

Och ingen vet vart hans krona gick. Kanske blev det en bok åt ett barn.

Kanske blev det en bit av en flagga eller ris åt en partisan.

Kanske blev det en kula i väggen i ett bombat hus i Hué.

När värken kom om natten tänkte han ofta på det.

Droppen urholkar stenen. Det går långsamt, men det går.

Att övertyga Johansson tog många långa år

och varje slant som Johansson i bössan stoppat in

blev en droppe i havet som dränkte en stormakts krigsmaskin.

När USA bombade vallarna och minerade Haiphong

satt vreden som en klump i halsen på Henry Johansson.

Och hade han träffat Nixon mellan fyra ögon nån kväll

hade Nixon fått så mycket stryk att han inte känt igen sig själv.

När fredsavtalet skrevs under och många sa kriget var slut

la han sin krona i bössan varje lördag som förut.

Av Rune Henry Johansson blev aldrig nån aktivist

men den som vaknar senast kan vara den som glömmer sist.

Idag är Vietnam befriat på folkens första maj

och Johansson köpte en kvarting rent och drog på sin bästa kavaj.

Han gick med oss andra i ledet, Rune Henry Johansson.

Han är en människa som du och jag. Han var med och tog Saigon.

(Stefan Ringbom/Carsten Palmaer)

Det finns faktiskt en Rune Henry Johansson i Kattarp i Skåne. Men han är född 1956, så jag tror inte det är honom sången handlar om.

Författaren själv, året var 1971, och FNL-märket sitter väl synligt på hans jacka. (Som - motsägelsefullt nog - är en produkt från USAs armé.)

Goda råd från min morfar före flytten till Eksjö.

"Ofördragsamhet med allt - åsikter, hår, klädsel - som luktar afvikande och vänstervridning."