Dokument: Breven från Eksjö 1973-74

18 december 1972 kom jag till Eksjö. Ett nytt liv började. Om det skrev jag i en lång rad brev till min drygt 80-årige morfar. 

Nu, 50 år senare, plockade jag upp mina brev ur kuvertet, där morfar sparat dem. Möter mig själv som ganska oskuldsfull 21-, 22- och 23-åring. Det är också - förstås - en helt annan tid. De flesta breven är från 1973 och i förbifarten nämns norrmalmsdramat, kungens död, jämviktsriksdagen, oljekrisen och förstås Vietnamkriget, eftersom det befinner sig i fokus för min och vännernas politiska aktivitet.

Tre bilder från SmTs nattredaktion. Bilden tillsammans med Helmer Nyqvist (med Årjängstrollet på min t-shirt) är nog från 1973, den med Mott The Hoople från 1974 och den sista från 1976.

 Första brevet från Eksjö. När jag skriver det, har jag bara varit i min nya hemstad, på min nya arbetsplats i två veckor.

 Men min morfar (82) förväntar sig täta rapporter, så hans dotterson (21) gör vad han kan för att gubben ska bli nöjd.

 Bland annat berättar jag om mitt julfirande 1972, hemma hos min bäste vän Lasse i hans hem i östgötska Asby.

Tre veckor senare kommer nästa rapport. Här kommer massor av information.

 Riktigt snöig är denna vinter i Eksjö.

 Mitt boende i Eksjö är blygsamt: ett rum hemma hos en familj i en villa några hundra meter från torget där tidningens kontor finns.

 Det framgår också att jag tycker att det går rätt bra med det nya jobbet, att jag trivs med de nya arbetskamraterna på nattredaktionen och att jag börjat få andra vänner, i min egen ålder. Nämligen några av stadens fnl-are.

Knappt två månader senare kan jag nöjt konstatera att jag snart kommer att vara fast anställd på Smålands-Tidningens nattredaktion.

 Jag kommenterar också att min bror och hans fru fått en son och att jag numera har en flickvän i Eksjö, vid namn Ann.

Vårdagjämning. Det har varit vietnamvecka, vilket jag och kamraten Tomas firat med att åka runt på Höglandet med en högtalare på min Saab för att han ska kunna avslöja för Anebys fyllon och en del andra, att Parisavtalet "inte är en ynnest från Nixon" och annat som de inte alls ville höra.

 Fortfarande har jag inte lyckats skaffa en egen lägenhet, vilket dömer mig till att fortsätta äta mina middagar på Domus restaurang tillsammans med Gunnar.

 Jag kommenterar också goda råd från min 60 år äldre morfar hur jag ska tänka när det gäller värnplikt (som han rekommenderar) och fasta förbindelser (som han avråder från, vid min ålder alltså).

13 april har jag äntligen blivit bönhörd och är numera stolt hyresgäst i en liten, udda - fast fin - lägenhet i ett hus på Nygatan i Gamla Stan i Eksjö.

 Noterbart också att Ann nu beskrivs som "min flicka". Det visade sig dock vara en förhastad slutsats.

 Om man har en bostad så måste man förstås ha inflyttningsfest, och vid det här laget har jag haft en sådan.

 Påsken tillbringade jag i Mariannelund, i Anns föräldrahem, och första maj tänker jag uppenbarligen fira i landets huvudstad.

 Och så har någon spillt vin på mitt golv. Förmodligen fanns fläckarna fortfarande kvar när jag flyttade ut. 

Förlåt, det här brevet har smugit sig före i ordningen. Detta är alltså junibrevet.

 Majbrevet kommer här under.

 Här har jag just firat midsommar, själva aftonen tillbringade jag i Hullaryds f d skola, där Lilianns storasyster Mie bodde med sin Leif.

 Detta firande minns man mest för att vi sjöng "The Boxer" unisont och att refrängen aldrig tog slut.

 Dagen därpå i en sommarstuga vid Anebysjön, med Lilianns lillebror och hans flickvän Eva(-Lotta). Huset tillhörde hennes föräldrar.

Maj månad 1973 skrev jag detta brev, det mest intressanta är kanske den spänningshuvudvärk jag nämner i förbifarten.

Den skulle komma att återkomma senare i livet i samband med stor ansträngning.

 Att den överhuvudtaget dök upp efter fem månader i Eksjö berodde nog på att jag - som just fyllt 22 år - kände större press på mig än jag riktigt ville erkänna.

 Jag rapporterar också om problem med vespan. Båda mina fordon hade sina skavanker. Bilen dock flest.

Semestern blev två veckor i England.

 Svampplockning handlar det här brevet mycket om, det måste ha glatt min morfar som redan 15 år tidigare var den som hjälpte mig hitta kantarellerna.

 Dessutom har jag tydligen varit på kräftskiva i trakten av Aneby.

Riksdagsval och Kungens Död har inträffat sedan det förra brevet.

 Men nu är det inte längre "bankdramer, inga kungar, inga val" konstaterar jag, samt bjuder på en del analys av centerpartiet och folkpartiet.

 (För den som inte var med: Riksdagsvalet slutade med att s+vpk fick 175 mandat och de tre borgerliga partierna lika många, varpå följde tre år av "lotteririksdag".)

Rolling Stones (och sexdagarskriget) inträffade 6 oktober, då jag och och tre vänner var i Göteborg (och Scandinavium) för att beskåda Mick Jagger göra armhävningar. 

 Ordet "höjdpunkt" peakade i min därpå följande konsertartikel.

 Sedan fick jag uppsöka sjukvård på grund av ont i örat. Fanns det - undrar jag drygt 50 år senare - samband?

 Att FNL-gruppen hade en gynnad position i lokaltidningen framgår tydligt i detta brev, samt att jag utnyttjade min fyra år yngre flickvän (eller vad hon nu var) som bulvan.

 Mot slutet framgår det också att jag och kusin T. inte var överens. Inte om vem som efterlämnat lägenheten på Lemansgatan dåligt städad och inte heller om kvaliteten på min artikel om Rolling Stones konsert i Göteborg.

 Fast författaren verkar i och för sig inte så stolt över sin text, så här efteråt.

"Dessa bensinbristens dagar" - ja, det här skrevs under den allra första oljekrisen.

 Min andra jul i Eksjö skulle inte heller firas i staden ifråga, kan man läsa här.

 Jag for i stället hem till Ann i Mariannelund och snyltade på hennes familjs firande.

 Med mig hade jag, vill jag minnas, ett praktfullt bröd som Gunnar bakat.

På min mammas 53-årsdag, drygt nio och ett halvt år efter hennes bortgång, skänker jag en tanke åt kontrafaktisk historieskrivning: om hon inte dött och mitt barndomshem inte utraderats - hur hade livet blivit då i stället?

 Något svar fanns inte. Och finns fortfarande inte.

 Man kan också läsa om fnl-gruppens studiehelg ute i Höreda (hos Kew och Annika) samt hur jag lyckades köra ner min bil i diket på den mycket snöiga resan tillbaka till stan.

 Samt att jag hittat någon att trösta mig hos, när jag och Ann inte längre var ett kärlekspar, bara kompisar.

 Och så snöar det. Och snöar.

 Däremot tror jag att jag helt felaktigt råkade skriva att jag gått till slutspel i korphandboll.

 Badminton ska det vara. 

 Plötsligt är det 1974. Här berättar jag om hur jag genomlevt jul (hos Ann, i Mariannelund), på redaktionen (2½ persons arbete) samt nyår (i Stockholm, hemma hos Toobbe).

 På hemvägen hälsar jag på en kompis i Nyköping (Christer Wåtz), en i Linköping (Tompa? Eller Karin?) och en tredje i Nässjö (Ingrid), kan man också läsa - socialt värre alltså.

 Strax ska jag träffa Tomas och diskutera FNL-gruppen, "på kryckor, förmodar jag".

 Turid hamnade i fokus, efter att i ett kyrkligt sammanhang sjungit en sång som handlade om sex, vilket fick arrangörerna, och en del skvallerblaskor, att gå i taket.

 Jag fick den smarta idén att ringa Turid själv för att få hennes synpunkter, vilket fick stort genomslag, även i JP(!). Det kan man läsa här.

 Samtidigt bytte SmT (med editioner) tryckteknik, blyet åkte ut och nu behövde redigerare och typografer inte läsa upp och ner och baklänges längre. En övergång som tycks ha gått smärtfritt.

 (Jag hade f ö varit med om samma förändring i Trollhättan hösten 1972.)

 Mycket att göra inför kommande vietnamvecka, och så har min bror med fru varit på besök i Eksjö, middagen sponsrades av morfar.

Palmsöndagshelgen 1974, då resten av Sverige jublade åt Abbas seger i Brighton, satt jag på ett tåg från Nässjö till Kiruna, dit min vän på Smålands Dagblad lurat med mig.

 Väldigt förkyld blev jag, det är det jag minns mest, liksom kirunatjejernas äventyr med den manliga skideliten som hade säsongens sista tävling där.

 Helt utmattad kom jag hem till Eksjö igen efter att ha hostat oavbrutet under den 24 timmar långa tågresan tillbaka från Kiruna.

I slutet av maj 1974 kan man för första gången läsa om "kollektivet Majrosen, numera under arbetsnamnet Röda Barnen".

 "Ann, Tomas, Palle, vänj dig vid dom namnen, dom kan komma att komma igen".

 Ungefär tre månader senare flyttar vi ihop på Södra Storgatan 1 i Eksjö.

Sommar 1974: ännu ett besök i England.

Och senare samma sommar: besök på Västerviks Visfestival, tillsammans med kollegan/konkurrenten (och sommarvikarien på SmF i Eksjö), den eviga Ann.

"Liv, seger, revolution." "Var nu inte arg, för då blir jag det också". 23 år gammal (och tre månader) rycker jag i kopplet. Snart ska brevströmmen helt upphöra, tycks det. Vad kommer i stället? Telefon? Tystnad? Jag vet faktiskt inte.

 Här kan man i alla fall läsa om mina vedermödor i soldatlivet, som kraftigt begränsar min fritid och tid för just brevskrivande, samt att jag strax ska flytta. Från Nygatan 3 till Södra Storgatan 1. Röda Barnen väntar!

Det sista brevet från Eksjö. I alla fall som bevarats av min morfar och upphittats av mig. Och det kommer alltså ett år och fyra månader efter det föregående. Jag vill gärna tro att jag faktiskt skrev ett och annat brev under dessa månader, även om de inte bevarats till eftervärlden.

 I vilket fall som helst så har jag under tiden hunnit överleva min värnplikt, mucka, återinträda i nattredaktionens tjänst (och med viss möda återerövra min position där), åka på tågsemester i Storbritannien med flickvännen Eva och under hösten inse att kollektivet Röda Barnen är på upphällningen.

 1 februari 1976 återvänder jag till Nygatan (där lägenheten under tiden varit utlånad till Ingrid och Paula) för att tre månader senare flytta ut på landet, till det hus som jag köpt för 75.000 i Rydsnäs, inte min bästa husaffär.

 Där kommer alldeles för många nya flickvänner att hälsa på. Men det är en helt annan historia. 

Min mamma var ju död och min pappa hade jag avslutat kontakten med (inte för gott, skulle det visa sig) men jag hade två mostrar och två morbröder, men framför allt var det min morfar som såg som sin uppgift att lära mig vad som gällde i den riktiga världen.

 I mina samlingar finns det också massor av brev från honom till mig. Det här var de första, där han välsignade min satsning på Eksjö och försökte ge mig en del kunskaper, som kunde vara nyttiga för mig.