Lika bra att säga det med en gång - vi hade rätt
Vietnam kom närmre
Det är den 23 mars 2025. På SR:s nyhetssida dag läser jag:
Trump-administrationens kraftiga nedskärningar i biståndet har påverkat giftsaneringen [efter Agent orange] vid en flygbas utanför Ho Chi Minh-staden, rapporterar AP.
Amerikanska diplomater ska ha varnat för att gifterna kan sprida sig från den exponerade jorden om arbetet inte återupptas, rapporterar journalistnätverket ProPublica.
Kriget tar aldrig slut. Dödandet fortsätter.
***
För att befinna mig där jag var då måste jag förflytta mig dit. Intellektuellt, i tankarna, alltså. Svårt nog det, men att förflytta känslorna dit? Är det ens möjligt?
Snart 50 år sedan segern, 50 år sedan FNL-soldaterna intog Saigon. 50 år sedan de amerikanska helikoptrarna evakuerade regimens hantlangare.
50 år, exakt två tredjedelar av mitt liv. Sådant är förstås också omöjligt att inte tänka på. Den utmätta tiden och vad har jag åstadkommit med mitt liv.
Lika bra att säga det med en gång: vi hade rätt. Det var rätt att stödja befrielsekampen i ett litet land långt bort. Och vi var med och vända opinionen i Sverige.
Det ska vi vara stolta över.
Trots att vi också fick fel på flera sätt. Och trots att vi ser lite otidsenliga ut i våra fläckiga militärpälsar och träskor (alltid träskor!) på bilderna från den tiden.
Dagarna när vi befann oss mitt i tiden. Och den tiden verkade aldrig som den skulle ta slut. Tills den en dag gjorde det.
***
Det var nu det började: 60-talets sista år. Och 70-talets första.
***
Jag hade historien på min sida. Che på väggen och Jagger sjöng om Djävulen.
Korten låg på bordet, men jag vågade inte syna dem. Mina vänner var inte mina vänner längre och jag ville vara någon annan. Blodet kokade, men jag letade efter plåster.
Jag var 18 och i Paris hade man städat under efter majrevolten. I Tjeckoslovakien socialismen med det mänskliga ansiktet hade smulats sönder under stridsvagnarnas larvfötter. Och i Vietnam föll bomberna, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Den våren, eller om det var den sena vintern köpte jag Märket. Det som visade att jag stödde den kämpande befrielsefronten. Och att det var som var det viktigaste, att det var där, i ett litet land som jag bara några år tidigare aldrig hört talas om, som världens öde avgjordes. Att det var här som Brännpunkten i tidens kamp utspelade sig. Så stod det i häftet som ingick i grundcirkeln.
Brännpunktsteorin, USA-imperialismen och enhetsfronten. Ett universitet stod redo med nya förklaringar till tillståndet i världen.
Fast det där låg ju en bit in i framtiden. Än så länge var jag en blek ung man med halvlångt hår som varje vardagsmorgon gick uppför trappstegen som ledde in till Östanågymnasiet. I den stora vita byggnaden blandades den klassiska skolbyggnadsstilen där fönsternas eleganta linjer ibland avbröts av grovt tillyxade utbyggnader. På håll en både respektingivande och vacker byggnad som vid närmare besiktning inte fullt ut nådde upp till de utlovade idealen. Ungefär som staden. En skönhet med bristningar i huden.
Detta var förstås inget jag tänkte på när märket blänkte till i den sista solstrålen samtidigt som dörren slöts bakom mig.
***
Jag hade aldrig sett någon som bar ett FNL-märke på skolan. Konservativ skolungdom var den klart största politiska organisationen. Tack vare Kontakter hade de ett helt eget hus där det hölls populära fester (med sprit). Centerungdomarna var starka på landsbygden (där de värvade medlemmar på ungefär samma sätt). Själv tillhörde jag de socialdemokratiska ungdomarna. Vi hade ett litet tillhåll i Folkets husbyggnadens källare. Vår viktigaste insats var att fungera som biljettförsäljare på de danstillställningar som anordnades av Folkets hus.
Man kan alltså med visst fog hävda att ungdomens politiska aktivitet i Eksjö kanaliserades i riktning av rus och dans.
Och vad annat kunde man annat förvänta sig? Eksjö var vi denna tid en idyll som hölls i ett stadigt grepp av kombinationen militärer, handlare och konservatism. Lägg därpå en smula kulturell fernissa. På andra sidan järnvägen fanns visserligen arbetarklassen, men denna nöjde sig med lättare nöjen (se nedan).
***
I februari 1969 var jag fortfarande medlem i SSU. Det var därför jag en lördag i februari 1969 befann mig på stadshotellet i Värnamo. En elegant byggnad i modernistisk stil med marmorgolv i entrén och rulltrappa upp till andra våningen där konferensen hölls. Efter några år i förbundet hade jag förstått att det var så det fungerade: konferenssalar på några av länets bättre hotell och sena sittningar på hotellrum när framtidslöften groomades mellan skål och vägg. Fast just groomades sa man förstås inte.
Men nu hade jag börjat känna mig obekväm i sammanhanget. Visserligen hade kommunikationsministern demonstrerat tillsammans med Nordvietnams ambassadör, men Partiet satsade på Fred i Vietnam och Svenska kommittén. Själv kände jag att det var mer stuns i Stöd FNL och Bekämpa USA-imperialismen.
Det här var första gången jag bar FNL-märket i partisammanhang. Om någon noterade det, och det verkade de flesta göra, så var det med massivt ogillande. Det var nog ingen som sa något eller pekade på märket. Men det var tydligt att mina dagar som Löfte hade passerat.
Det var då jag såg henne. På andra sidan korridoren, i utkanten av en liten grupp. Det såg både ut som hon distanserade sig och som om hon var centrum för hela uppmärksamheten. Röd klänning, kortklippt hår, hon såg nästan ut som Twiggy. Våra blickar möttes över korridorens lilla ocean. Innan jag vände bort blicken hann jag se att hon hade samma märke som jag på jackan.
”Nu är vi två”, sa hon. Då stod hon redan på min sida av korridoren , alldeles framför mig.
Det var då jag förstod var de vackraste flickorna fanns.
***
Pelle Trottes moster hade en Opel Kadett. En röd av en de första årgångarna (en sådan man måste slå ihjäl för att den skull sluta fungera, som en gammal bilskolelärare långt senare uttryckte det). Hur det vill med den saken, den här kvällen gjorde vi ett försök att just det, slå ihjäl den.
Smeknamnet Trotte, eller kanske var det snarare ett öknamn, fick Pelle några år senare. Vår enhetsfront var bred. Hela vägen från långt ut till vänster till vänstersinnade SSU:are och med få undantag var ingen över 25 år. Arbetarklassen som vi såg som vår viktigaste allierade i kampen mot USA-imperialismen verkade dock inte riktigt ha upptäckt oss. De yngre representanterna sågs visserligen ofta på gatorna, men då skrålande i jänkebilar. Den äldre gruppen körade med Lill Babs och sjönk ner i tv-soffan framför Hyland.
”Arbetarklassen har alltid rätt”, sa Bengt då. Själv tyckte jag att de behövde …uppfostras?
Hur som helst, vinternatten var kall, snön blåvit under månens hårda sken och på vägarna lurade blankslipad is under ett tunt snötäcke. Vi färdades i mosterns Kadett, på väg hem från ett möte med Svarta pantrarna på Folkets hus i Jönköping. Pantrarna hade varit iförda sin signaturklädsel: svarta baskrar, svarta läderjackor och pressvecken på byxorna var knivskarpa.
Tuffare än den hårdaste rockgrupp och revolutionen borde visas på tv, det var överens om.
På den här tiden var handlingen ibland närmare än tanken. Vilken snart skulle bevisas.
”Vi måste köra rally nu”, kanske var det jag som sa det. Helt klart var detta platsen och tiden för lite direkt aktion. Halv tolv på natten och vi tog av från nässjövägen alldeles efter xxx.sjön. Sedan tog vi av en gång till. Nu var vägen smal, kurvig och på håll såg vi lamporna från ladugårdarnas utebelysning. Pelle pressade den trilskande lilla bilen genom de synålssmala kurvorna, motorn ylade motvilligt och på min plats i baksätet kände jag hur bakhjulen kanade mot snöhögarna.
”Snabbare”, sa någon.
Så gick det som det måste gå.
”Djävlar”, skrek Pelle när bilen studsade upp över snövallen, kanade vidare över snön innan den till slut stannade med en duns mot något som visade sig vara staplat timmer. Fara dold under den vita snön.
Nåja, farten vid kollisionen hade nog inte varit så hög, kanske inte mer än 30 kilometer. Ingen skadad och när vi sköt bort bilen syntes bara några mindre bucklor och en intryckt stötfångare.
Varför berättar jag det här? En anekdot om en tokig bilfärd gone wrong har väl inte här att göra? I en berättelse om FNL-gruppen i Eksjö? Jo, allt hängde ihop, kanske. Gränserna var inte knivskarpa. På samma sätt som det hävdas att det i början fanns två medlemmar i FNL-gruppen från Konservativ skolungdom. Inte alltid exakta gränser, alltså. Och vi var ju så unga, gränserna var ju till för att undersökas, för att tänjas.
På måndag kom jag till skolan med ett gigantiskt Black Power-märke på rockuppslaget. Med texten Free Huey P. Newton och bild på revolutionären iförd den obligatoriska svarta baskern. Det märket hade försvunnit när jag skulle hämta rocken efter lektionen.
Revolutionär aktivitet var inte uppskattad på Östanåskolan.
***
Jag hade alltså doppat foten i vattnet. Men även om jag kanske var först så var jag också ensam.
***
”Inte han. Han är småkriminell”, det är Michael som säger det. Det är hemma hos honom vi befinner oss. I hans rum på källarplanet i en villa i utkanten av Eksjö. Michaels mamma undervisar i franska på gymnasiet. Hon har franskt ursprung, håller på De Gaulle, men sympatiserar också med befrielserörelsen i Vietnam. Säger Michael i alla fall. I hans rum står Dylanskivorna uppradade mot väggen bredvid skivspelaren. Locket är avlyft på den lilla spelaren och den grå plasten är glanslös. Det är den tidige Dylan, den politiske Dylan.
Någonting fladdrar till i rummet. Kanske är det historiens vingslag, fast mer troligen är det veken på ett av stearinljuset på fatet där ljusen flutit ihop till en geggiga massa i flera färger.
”Måste finnas fler i klubben”, säger jag.
Klubben, det är alltså SSU.
Palle skakar på huvudet.
”Nej”
”Nej?”
”Inte alltså”
Han har rätt förstås. Bland killarna i SSU (finns det över huvud taget några tjejer) kommer jag inte på någon tänkbar kandidat.
Vid den här tidpunkten ser det ut så här: ”Vietnamfrågan” handlar om demonstranter, äggkastning och kravaller. Dessutom var det ju USA som räddade oss. Och sen var de ju kommunister, de som protesterade. Och kastade ännu fler ägg. Och sedan var det Partilinjen förstås. Absolut inget samröre med kommunister. Än mindre med kryptokommunister. Kalla kriget hade inte lämnat oss.
”Sahl”, sa Michael.
”Vem är det?”
”Han spelar gitarr. Är rätt duktig. Faktiskt …bättre än jag”
Ojdå, tänkte jag. Inte ännu en svår ung man som dansar med plektrumet över strängarna och tittar flickorna djupt in i ögonen.
”Fast vi ska väl inte ha en rockgrupp”
”Klassiskt, han spelar klassiskt”
Ojdå, tänkte jag igen. Är det ännu värre? Spelar han Bolero då?
Nu är vi i alla fall tre, på det fjärde.
Men sedan händer inget.
Kanske är vi för få, kanske vågar vi inte, kanske är vi fel personer vid fel tillfälle.
På hösten flyttar Palle till Lund och solidaritetsarbetet har somnat in innan det ens vaknat.
Vändningen kommer ett år senare, hösten när jag flyttat från Eksjö. När jag kommer tillbaka på jullovet är de så många. De är överallt. Bengt, EvaPia, syskonen Rosander, Palle, det är de första jag ser. De står utanför Konsum, utanför Tempo och utanför Systemet, förstås. Skramlar med bössor, säljer Vietnambulletinen. Agiterar, får höra att de bör åka tillbaka till Sibirien. Läser studiecirklar, enar sig bakom de tre parollerna:
USA UT UR VIETNAM!
STÖD VIETNAMS FOLK PÅ DESS EGNA VILLKOR!
BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN!
Demonstrerar, ja, den tidiga vintern 1970 bevittnar eksjöborna den första Vietnamdemonstrationen. På bilderna syns en FNL-flagga mot en gråmulen himmel. I bakgrunden skymtar ryttarstatyn och en av de vagnar som står utrullade när det är torgdag. I de stora våningarna med utsikt över torget förfasar man sig bakom tunga gardiner över ungdomen som numera inte bara är långhårig, politisk är den tydligen också.
***
Hur gick det till?
Kommentarer
Skicka en kommentar